Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1868, sida 2

ger mig. skämtet har gått för långt. Holla, derborta! Hör ni? Men endast ett aflägset eko svarade hans röst. Det var dödens ironi. Han slog knytnäfven mot väggen, han gret. Derefter föll han på knä, gjorde bön och svor att låta bränna femtio vaxljus i kyrkan Saint-Laurent, om han kunde komma ut ur denna ofantliga graf. Han uppreste sig och återtog sin irrfärd. Timma efter timma förflöt. Alltjemt natt och tystnad. Combalou nedföll på marken. Han flämtade som en uttröttad hund. Efter ännu några timmar kunde den olycklige ej längre röra sig. Han låg der på ryggen, — hvarken död eller lefvande. Öfver honom passerade jernvägstrainer och skakade den tuma jordskorpa, som betäcker den inre glöd, öfver hvilken vi lefva. Menniskor afreste till landet eller anlände till Paris. Man pratade, skrattade och rökte. De lefrande svärma ofvanom de döda ända tilldess de gå att förena sig med dem, — hvilket ej dröjer länge. Jorden uppslukar fort hvad hon alstrar. Combalou var döende. Det förekommer ett ögonblick under dödskampen, då man genomlefver hela sin leinad ända ifrån den spädaste barndomen. Man behöfver knappt fem minuter, för att åter genomlefva hela sitt förflutna lif. Scenerna passera förbi med en svind