Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1868, sida 2

Det är öfverflödigt nämna, att det djupaste mörker herrskade omkring honom. Combalou hade tappat sin lantärna under flykten och hade endast tre tändstickor qvar. De måste således användas klokt. Combalou gick framåt och sökte göra sig förtrogen med terrängen. Hans hopp var att anträffa en trappa. Sedan han väl kommit uppför en sädan, kunde han hoppas att hans rop skulle höras. Sedan han tagit minst tjugo afvägar, stannade han uttröttad. Han torkade svetten från pannan. Tid efter annan skakades katakomberna af ett doft buller, som genljöd i hvalfven. Det liknade en jordbäfning. Det var en jernvägstrain, som passerade deruppe, det vill säga i fria luften och dagsljuset. Combalou utsträckte sig på stengrunden och somnade. Huru länge fortfor hans sömn? it Då han vaknade, ansåg han sig hafva sofvit i fem eller sex timmar. Hungern och törsten började låta känna sig. Med torr gom och bultande tinningar vände han tungan i sin mun och tryckte sina läppar mot stenväggen, för att insupa fuktigheten. erefter började han att springa framåt så fort som mörkret tillät honom. Intet, allijemt intet! — Kolsvart natt och graftystnad. Co ubalou började tala högt. Han var rädd. En rysning skakade honom. . e så, sade han, — nog nu — jag