Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1868, sida 2

skar hon mig så fullkomligt? Ah, intet grubbel. Jag är ej en af dessa vacklande fega andar, som rygga tillbaka. Hon hatar mig, jag tillhör henne, hon är nödvändig för mig, och verlden må gerna förgås, endast hon törblir min. I detta ögonblick klingade ringklockan, och bankiren spratt till. — Öppna inte för någon, sade han till en storväxt lakej, i ett rikt galoneradt En läspande ;st med österländskt tonfall yttrade utanför dörren: — Jag tror nästan att jag fått vänta. — Riazis! vid denna tid. Hvad kan han vilja mig? Låt honom stiga in. Han hade öfverlagt under loppet af en half sekund. — Österländningarne hafva en medfödd smidighet och deras samvete är fullt af smyghål. Han är i alla fall den mest slipade af mina medbrottslingar. Betjenten väntade ännu vördnadsfullt vid dörren. -Ilar jag icke sagt er att låta prinsen stiga in? sade bankiren och samlade sina kringströdda bref under en papperspress. Musulmannen inträdde blek och upprörd. — Allt går illa, mycket illa, sade han och satte sig på en divan, som stod i ett hörn af rummet och befann sig i skuggan. — Till hvem säger ni det? frågade bankiren och upplyfte sina armar mot himen, — en sällsynt åtbörd hos honom. — )ch hvilken god vind har bitfört er? sortor han med låtsadt intresse.