Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1868, sida 3

gjord för lägre prisförhäållanden. Annuitets-tabell n:o 2. ; sn. Z Annyitet eller årliga sehr pr ton a 8SÄ utlagget blir för Stälhutvade 239 2 skenor 29 FE Er SE ES Soli 83 S.SS 2— tenor en Få 3Ä 5å Godtgörelse r ton — för utslitna: 2 2 Få Jernskenor 3 — Stälhufvade 2 574 382 288 skenor e 3 3 404 283 233 Solida stål4 319 234 230 keno: LR 5 5 268 206 174 skenor ? 10 166 149 168 15 133 136 163 20 117 126 150 Denna tabell utvisar, att å jernvägar med starl trafik stålskenor äro de billigaste. Trafiken: storlek bör derför bestämma valet af materiel föl jernvägsskenor. För alla jernvägar, hvarest van. liga jernskenor endast uthärda 5 år eller kortare id, blifva solida stålskenor de billigaste att an vända enligt de priser som noterats i tabellen n:c 2. Vid sådana banor, hvarest jernskenor uthärda från 5 till och med 10 år, ega stälhufvade jern. skenor företrädet, samt slutligen jernskenor tör de jernvägsförhållanden, hvarest de uthärda 15 ål eller längre tid. Vi kunna förbigå en tredje tabell, uppgjord för en s. k. dubbelhufvad rälssektion, då densamma icke i Sverge blifvit använd, för att i stället anföra slutet a! artikeln: Annu en faktor bör tagas i beräkning, neml. säkerhet (sofety) af de tre olika materialierna med hänsigt till härdt klimat, stor hastighet etc. En rapport, nyligen publicerad af öfverdirektören Styffe, för teknologiska institutet i Stockholm, utvisar inflytandet af kolhalten uti jernet eller stålet vid sträckning. Från de denna rapport åtföljande tabeller synes, att det hårdaste (mest kolhaltiga) material erfordrade största kraften vid åstadkommande af en viss förlängning såväl innan som efter permanent förlängning egt rum, men sådant material egde mindre smidbarhet eller förlängningsförmåga, hvilka egenskaper åter i högre grad tillföllo de mjukare jernoch stålsorterna. Bessemersmaterialet befanns ega i det närmaste samma egenskaper som det på puddeloch härdfärskningsmethoderna beredda materialet af samma hårdhetsgrad, då det blifvit beredt från likartadt tackjern. En i större skala utförd ritning, hvarest hvarje material representerades af en böjd liniea, å hvilken koloch fosforhalten fanns utsatt, bekräftade ofvannämnde antagande. Gränsen för kolhalten hos stålet, bedömd efter absoluta styrkan, tyckes vara 1,2 till 1,5 4. När materialet icke innehöll större kolhalt än 0,4 4; och utarbetningen ej skett vid allt för låg värmegrad, visade förlä ningen 16 7 såväl för bessemersmaterialet som för det puddlade, då samma slags tackjern varit användt för båda. Men som bessemersmaterialet är icke allenast starkare utan äfven af större täthet och jemnhet än det puddlade, så förtjenar det atgjordt företräde till all jernvägsmaterial. De få fall af brustna stålräler, som förekommit, höra kunna förklaras genom materialets ytterliga hårdhet och tillverkningsfel frön experimenter vid methodens början. Den redan vunna erfarenheten borde dock nu förekomma dylika fall. Vid ingeniörföreningens sammankomst i Stockholm i Mars 1867 ansågs att sektionen för stålräler kunde minskas mot den för jernskenor använda, i likhet med hvad redan skett på österrikiska jernvägarne, Det torde likväl böra erinras, att det i båda dessa länder använda råmaterialet eller tackjern var tillverkadt med träkol och af bättre qvalitet än det, som vanligen användes för bessemersskenors tillverkning i England, hvilket också ses af analyserna. Hufvudsakliga skillnaden mellan det svenska och engelska tackjern, som användes för tillverkning af bessemers-stål, är öfverskoitet af silicium hos det engelska och af mangan hos det svenska, hvilket sålunda förklarar orsaken hvarför det ena ger en bättre predukt än det ana, ehuru något ,spiegel-jern icke blifvit andt. Om kalhalten hos solida stålskenor icke verstiger 0,6 f. och den hos de stälhufvade icke öfverstiger 0,3 4, bör på gränd af erfarenhet det ena såväl som det andra ralslaget medsora full säkerhet mot bristning och sålunda icke inverka å de anförda kolkylerna öfver valet af det bästa och billigaste materialet för jernvägsskenor. Efter att ha studerat utvecklingen af bessemersmethoden såväl i England som å Kontinenten, tycks författaren ha kommit til den å igt, att ett godt och rent råmaterial eger samma företräde framför ett sämre, lika mycket vid förädling på denna metboden. som vid någon af de öfriga jernberedningsmethoderna. Då svenskt rämaterial blifvit nämndt, bör icke deri ses en advokatyr för svenskt jerns användande i England, men snarare en afsigt att fästa uppmärksamheten på det bättre råmaterialets värde, alldenstund lika godt tackjern som det svenska kan erhållas irån Kanada och Indien, båda engelska kolonier. Det må äfven anmärkas att författarens sträfvan gått ut på ett utforska sanningen, oafsedt fördomar, och att han icke önskar bli ansedd som advokat för ett slags material mer än för ett annat. Diskussionen öfver denna fräga har upptagit icke mindre än 5 sammanträden, hvari de mest framstående män England eger bland såväl ingeniörer som rälsfabrikanter deltagit, men som detaljerna!