Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1868, sida 3

Rättegåängsoch Polissaker(Från Arvika). Hufrudstupa flykt. En i trakten af Arvika bosatt skomakare Petter Olsson, hvilken misstänktes för att ha stulit matvaror från en sin granne, begaf sig, till undvikande af alla obehag, häromdagen på flykten, styrande kosan åt Norge. Ihågkommande att vårvindarne mellan Norges kjeläckunna vara kyliga nog gjorde han före afresan ett inkognitobesok hos sdnsmannen och ordföranden för sundhetsnämnden i orten, dervid icke aktande för rof att som ett minne af besöket tillegna sig en dyrbar slädfäll. Innan han lemnade fosterjorden ville han pröfva på om dess hästracer kunde jemföras med springarne på andra sidan Kölen, hvadan han gjorde ett nattligt besök i ett stall och derifrån ,.lånade en häst, hvilken han körde trött och derefter lät söka sig hem igen bäst han kunde. Antagligen för att fullt samvetsgrannt inför sig sjelf kunna afsluta jemförelsen, satte han sig på samma fördomsfria sätt vid ankomsten till Norge i beröring med en af landets trafvare, men hann hvarken att afsluta jemförelsen eller skjutsen förr än han blef anhållen, häktad och dömd. Efter utståndet straff i Norge skulle han för undergående af ransakning rörande sina i Sverge begångna snedsprång pr jernbana afsändas dit, naturligtvis under bevakning. En fånggevaldiger från Kristiania medföljde också riktigt fången och hade hoppats att få njuta af hans angenäma sällskap ända till Arvika. Men skomakaren, som ledsnade vid den vanliga ,tågordningen, kastade sig helt plötsligt, då tåget befann sig endast cirka en qvarts mil från sistnämnde plats, ut genom den trånga fönsteröppningen (kupdfönsterna äro icke obetydligt mindre än å de svenska) och tog till flykten. Och härmed tror man kanske att historien är slut? Visst icke. Gevaldigern, som förmodligen ansåg att en ärlig norrm bör kunna lita lika mycket på en bevarande yn, som en bedräglig svensk, hoppade ögonblickligen efter, men skadade sig i fallet, ej lifsfarligt, men dock tillräckligt för att hindras från att kunna få fatt på sin fånge, hvilken lyckades komma till skogs och ännu icke ertappats.