Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1868, sida 2

musulmannens bruna hud med oljor och vällukter. Iklädd en nattrock af hvit cacllemir med guldtoflsar, gick Riazis in i sitt rökrum. Man serverade honom kaffe, och den lille negern räckte honom en påtänd pipa. Riazis afskedade honom med en åtbörd och började röka, medan hans ögon voro till hälften slutna. Under denna skenbara känslolöshet märkte Asiaten, att hans vilddjurshjerta började klappa häftigare. De penningar han erhållit genom försäljningen af sina juveler hade försvunnit i den parisiska afgrunden. Af de skatter han medfört från Asien återstod honom ingenting. Att sälja sitt hotell var att döda sin kredit, och han var skyldig öfver femhundratusen francs till sina furnissörer. Han tänkte på Djibbah, på sin onkel paschan, på hans harem och skatter. Men huru komma åt allt detta? Han egde gifter, men huru återvända till Asien, utan att väcka misstroende? Paschan skullo genast låta spetsa honom. En dag hade Riazis trott sig kunna erhålla en hemlighetsfull makt genom att undanröja mästaren, och knappt hade han stött sin dolk i chefens bröst, förrän en annan fiende hade stigit fram — lord Trelauney, som ställde sig mellan honom och hans dröm. Ljudet af ringklockan afbröt Riazis funderingar. Kammartjenaren anmälte madame Marianne de Fer.