och sirup, som af hvitbetssockerskatten. Af densamma framgår, att år 1815 utgjorde tullen på utländskt socker mer än 7 millioner thaler, men belöpte sig år 1861 lott till 862,000 thaler och, sedan den under de fyra följande åren icke obetydigt stigit, sjönk den år 1566 ned till 635,000 thaler. I afseende å hvitbetssockerskatten har ett omvändt förhållande egt rum. Den har från år 1845, då den utgjorde 191.000 thaler, befunnit sig i emligen jemnt stigande och utgjorde år 1566 en summa af 12,053,000 thaler. Det visar sig af dessa siffror, att hvitbetssockertillverkningen bedress blott i lögst ringa omfång år 1845, då den redan var beskattad, och att den ofantligs illväxten i denna tillverkning, samt följaktligen i odlingen af råvaran, egt rum under det att tillverkningen varit beskattad. För närvarande är införseln af utändskt socker en ren obetydlighet i jemörelse med den inhemska sockerproduktionen, och det är klart, att om man i de ater, som dessa uppgifter röra, hade rfarit på samma sätt som man ännu gör i Sverge, nemligen bibehållit tullen för införsel af socker, men lemnat hvitbetssockertillverkningen obeskattad, så skulle man år 1866 ha gätt miste om en atsinkomst af närmare 13 millioner thaler (ty det är gifvet att icke något utländskt socker då blifvit infördt). Denna summa hade sockerfabrikanterna i stället fått stoppa i sina fickor såsom en särskild dusör utöfver den vinst de väl i alla fall lära ha på sin tillverkning. Men man har i tullföreningsstaterna förmodligen icke ansett sig ha råd till en sådan frikostighet mot hvitbetssockerfabrikanterna.