Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1868, sida 2

Han började hugga hål i takläggningen. Trelauney hade sprungit upp på stegen, men grinden, som var multnad under färgen, gaf vika för tyngden, och både Trelauney samt stegen föllo till marken. Han uppgaf ett rop af förtviflan, och i det han fattade Raouls arm, sade han till honom: — Detta barn, som är nära att brinna upp, är ert! Raoul omfattade sitt hufvud med båda händerna, likasom för att fasthålla sitt förstånd. Derefter störtade han mot vestibulen, men möttes der af ett eldhaf. Emellertid hade magyaren försvunnit. En hög kolonn af rök och lågor uppsteg mot himlen. På afstånd ljödo klämtslag från Houdans kyrkoklocka. Rättaren öppnade emellertid dörrarne till utbusen, för att utsläppa hästarne och nötkreaturen. Hästarne och oxarne flydde åt alla håll, förskräckta och ursinniga. — Fort hit med halm! ropade Trelauney. — Hitåt, alla! Hvar och en började framsläpa halmkärfvar och höknippor under fönstret, så att Cecile skulle kunna hoppa ned utan att skada sig. Redan höjde halmen sig öfver bottenvåningens fönster. — Håll fast barnet och hoppa ned! ropade Trelauney. Men hans röst nådde icke längre Ceciles öron. Fönstret stod öppet och tomt. Raoul fattade en mindre stege, sprang