sici Eric FKerlinh och Anders Weström, harmoniens äkta fostersöner. Då ställdes alla fordringar derefter. Till lokal valdes Gymnasii stora sal eller ,.Stora Bibliothecet., priset höjdes till 4 daler silfvermynt ), och tiden framflyttades ända till kl. half 7 på aftonen. Man fick då en ordentlig ouvertyr med derpå nde fuga samt dessutom solosonater för violin, Sällskapade af violoncelle. De teatraliska njutningarne tyckas hafva varit af enklaste slag, att döma af den legåra ton, hvarmed deras tillkännagifvande af redaktörerna behandlas. (Det hörer till tidens egendomlighet, att redaktören sjelf tyckes alltid hafva varit den, som satt annonsen i form). Lokalen var ett under Qvarnberget vid Artillerigården beläget hus. Der spelades ,Le Festin de Pierre, ,och denna herrlighet-, heter det, krönes med ett efterspel af Arlequin, som föreställer den nymodige Barberaren. Hvad nöjet kostar och duger till jemte sjeltva tiden, vet ingen, om icke sjelfva hutvudmannen för bandet, som kallar sig Seyerling. Det är således den bekante tyske kringresande teaterdirektören, om hvars ogeneradt förtroliga förhållande till publiken ännu mången god historia förtäljes. En annan gång omtalas, att en herr Duclos (troligen på genomresa till Stockholm med någon fransysk trupp) på stora Rådstugusalen uppfört en opera vid namn ,Raton et Rosette. Italienska konstmästarinnor, ,som lägga i dagen sin lekamliga qvickhet!, lindansare och eqvilibrister samt vaxkabinetter nämnas jemväl understundom. Ej beller böra törgätas de tidt och ofta kungjorda bortspelningarne eller bortslagningarne af allahanda effekter, hvilka tyckas ba hört till tidens ovanor och någon gång egt rum midt på förmiddagen, Bland förlustelserna från denna tid bör ej förgätas, hurusom Stadsens musikanter voro ålagda att hvarje Onsdag och Lördag kl. 12 en halftimmas tid musicera å öfra våningen af Rådhuset, åt söder till. — Den ännu för några tiotal af år sedan någon gång kringburna Trettondedagsstjernan anträffas äfven då, men det klagas i en insänd artikel bittert öfver, att dylika upptåg strafflöst tå idkas i en luthersk stad, ,,der bibliska historien borde med ömhet vårdas i sin renhetHuruvida ej för öfrigt hela denna plägsed kommit hit öfver med de tyska och nederländska invandrarne, såsom man trott, är svårt att afgöra; sannolikast är den väl helt enkelt en öfverlefva från katolicismens dagar. — Med dylika utklädningar, stjernbarning och sång friades n stundom märkligare resandes besök, så t. ex. ambassadören Whitelockes. För njutningar af en högre art sörjde serskildt den s. k. Klubben eller Vitterhetsklubben. ett enskildt, redan år 1760 florerande, sällskap, vid hvars förbandlingar det ej var någon förmenadt att infinna sig såsom åhörare. Ur denna krets framgick ock slutligen, år 1778, Göteborgs Kongl. Vetenskapsoch Vitterhetssamhälle. Bland dess medlemmar vid denna tid nämnas såsom mest framstående dåvarande rådmannen, sedermera handelsoch politieborgmästaren Daniel Pettersson, lektorerne Gothenius och Rosn, registratorn Wallenstråle, kaptenen Kellander, rektorn Bengt Öhrvall, en magister Bues, storhandlanden och hospitalslöreståndaren Carl Habickt, hofsekret. Valtinson och Brunjeanson. Klubbens ledamöter höllo i tur och ordning tal eller meddelade sina vitterhetsförsök. Från och med år 1760 var Gymnasii-biblioteket tillgängligt för allmänheten 4 timmar i veckan (således dubbelt mot hvad nu anses lämpligt!). Boklån lemnades åt enhvar, emot hans egenhä diga erkännande deraf genom anteckning i låneboken; en årlig afgift efter behag påräknades til samlingens förökande och aflonande af en amanuens. Samtidigt med kungörandet af detta beslut utlof att man skall för den läsande allmänhetens räkning inköpa ett exemplar af alla i Stockholm utkommande skrifter samt en del utländsk litteratur. — Vi få tör öfrigt ej, vid tal om det lärda lifvets yttringar, glömma omnämna, att Göteborg redan den tiden egde tvenne boktryckerier. Det första boktryckeriet här i staden ånlades af Aunund Nilsson Grefve, och den första bok, som veterligen här trycktes, var ,Josua Steugmanii Christeliga Nyårsgåfvors Apoteek, försvenskad af Erasmo Joh. Huss, Tryckningsåret år 1650. Om våra Göteborgska tryckpressars förnämsta alster, Tidningslitteraturen, är det ej lätt att gifva en föreställning. Man tänke sig en total frånvaro af politik och politiska nyheter, ett fåtal annonser, men öfverflöd at latinska epigrammer och grifteqväden, ledande artiklar öfver t. ex. siberska ärtträdets odling, mjödberedning, Warbergs historia, riktiga tiden för Odens ankomst till Sverge, biafvel. om Solon och om de dödas uppståndelse, ordlistor ötver Marks och Kinds allmogemål och lärda kritiker öfver de felaktiga versformerna i de latinska verserna vid magisterpromotionen i Lund. Pertill bör ock andtligen läggas en nästan fulikomlig frånvaro af vare sig ineller utrikes nyheter, och det likvisst i Sjuåriga krigets tid! Sådant är utan rinsaste öfverdrift innehållet af Göteborgs äldsta tidningslitteratur. Göteb ca Magasinet uppgifves för öfrigt oriktigt af Granberg att vara den äldsta tidningen. Redan år 1750 börjades utgilningen af en s. k. Göteborgs Veckolista, utkommande i litet 4:0, fyra sidor hvarje Lördag. För öfrigt förekommo på denna tid ,,Göteborgska Magasinet, GÖteborgska Veckobladet, båda utgilna af lektor Rosen och fortsatta af rektor Gothenius, ,,Göteborgska Spionenk, utgifven af gymnasiiadjunkten Be orwall. .Göteborgska Nyheter, , Hvad nytt, hvad nytt?, Göteborgs Allehanda, ,,Den philosophiske ratarem m. fl. Annu ett annat, för tidehvarfvet serdeles betecknande, förhållande återstår att i korthet vidröra. Samma stora roll, som badresorna nu spela, intogs den tiden af brunnsdrickningen vid de talrika, mer elier mindre autentika och kraftiga mineralkallor (eller såsom de jemval då benämndes rbrunnar). som öfver hela riket började uppetas, sedan Urban Hjärne riktat uppmärksamh en på deras helande kraft. Göteborg ansågs synnerligt rikt på dylika källor. Den först traftade var belägen nära invid Tyska kyrkoen, åt norra sidan om kyrkan. Den upptogs rv 1688 af d:r Abraham Bex, som öfver densamma utgikvit en latinsk beskrifning, likasom tyske kyrkoherden Marlin Hermannus en predikan på tysk., Der su squellende Heylbrunn. Efter d:r B:s död förlöll brunnen, och stället kunde redan 1706 ej återfinnas: man hade byggt deröfver. I stället upptäckte d:r Anders Lundelius år 1711 straxt utanför Carlsport den mineralkälla, som gilvit den nuvarande lilla stadsdelen Surbrunn dess namn. Åunn vid tidpunkten för Linnes ofvan omtalade besök var den starkt i ropet och besöktes ar talrika sjuklingar från alla trakter af 1 vattnet, säger Liun6, smakar starkt af u al, nästan som vid Medevi eller Falun. ! o Snart derefter tyckte man sig förspörja en minskning i mineralhalten. Anställda undersökningar gåfvo vid handen, att så var förbållandet, och vid 1 ionen en gång af ett tätt ofvanför beläget leri-laboratorium, lärer den alldeles förlorat sin miner I stallet började man fästa sig vid mineralhaltig källa på Ramberget; på Gamla