Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1868, sida 5

och amdatllgen Hate som Handror. Deras mamtiller, som förut voro lagom långa, hafva först zjorts kortare, sedan åter förlängts och slutligen förvandlats i riktiga munkekåpor under namn af salopper. Men hvad, modet och formen oafsedt, hela tidehvarfvet igenom väl bibehöll sig, var det begagnade materialets art och, såsom det vill synas, en genomgående böjelse att använda hjerta färger. Det får i fråga om bådadera ej förgaias, att den ostindiska handeln rikligen tillförde oss den praktälskande Usterns dyrbara väfnader. Man klädde sig i indiska tyger och möblerade sina rum med indisk damast. Efter bouppteckningar från år 1759 kan man inhemta hvad som den tiden tyckes hafva tillhört en väl sournerad damegarderob. Rober af hvitt siden eller blommeradt taft och gul botten; robronder af blått blommeradt taft, gult slätt, randigt; gröna sidennattrockar; gula, blå och utsömmade hvita sidensarsstubbar; röda sidensarspelsar; ,,amussions-klädningar af brunt blommeradt sidentyg; 1 rosenröd blommerad mantille; 1 gul dito; 1 hvit sidensars-mantille; ponsoröd sSammetsmantille: i s. k. comet eller mössa af perlor: sammetskarpuser och dylikt (soltjadrar ej till förglömmandes) uppräknas bland dvarlåtenskapen efter en af det ostindiska Compagniets sjokapteners, Carl Chapmans, hustru. Och om man ville tro, att detta öfverflöd på siden och dylikt förskrefve sig från mannens exceptionella ställning, så svarar oss t. ex. en dylik törteckning öfver handlanden Ellgrens hustrus qvarlåtenskap ett bestamdt nej. Der förekommer bland annat en brocadpels med kaffebrun botten och diverse kulörer; 1 dylik äldre; 1 röd scharlakanskappa med pelsfoder; robronder af blått siden med inväfda blommor, af svart podesois, af blått och hvitt damast, af grön och hrit triumphant; blå sidennattrock; svarta sidendamastkjolar; 1 röd och gul stickad sidenkjol; 2 gröna dito; 1 hvit af sidensars; 1 röd och hvit sidenpels; blå sidenkoftor och dylikt. Och att denna lyx i kläder ej ensamt inskränkt sig till de handlandes och ståndspersonernas klasser, derom talar t. ex. en annons i ,.Göteborgska Magasinet 1762, i hvilken efterlyses ett snörlif af sidenmoirge med silkessnoddar. gjordt i London och kostande 6 daler silfvermynt. Tidningens utgifvare tillägger, elakt nog: Hvad saknad för en ärlig handtverkarhustru, såvida ej fåtängan förgår under mistningen! Herrarnes drägter utmärkte sig för samma omvexling och färgprakt, och snitten a la Louis XV var synnerligen egnad att i detta hänseende understödja deras bemödanden. Spetskras och manchetter, rockoch västuppslagen garnerade med kantiljer eller guldgaloner, kapp, Spanskt snus i en ciselerad dosa. och öfver det hela en doft af eau sans pareil fick ej saknas hos en den tidens sprätt, och i händelse väderleken så fordrade, påtogs den helhvita fina klädeskapprocken med kantiljknappar och klaffar på ryggen. I ett nummer af ,,Göteborgska Magasinet ondgöres utgifvaren eller en insändare öfver ett ukommet. rykte, att herrarne skola anlägga brokiga rockar, och önskar, att de då ville göra dem tärningsbrokota med långbyxor af samma slaget samt taga dertill hvit hatt på hufvudet och träsvärd vid sidan; då finge vi tusentals utmärkta Harlequiner!Att det storre välstånd, som blifvit spridt nom lyckliga handelstöretag och det samtid ua indrågtiga sillfisket, jemval skulle sträcka sina verkningar till bostäderna, är begripligt noz. Afven bland husgerådet saknade man ei gerna Ostindiens och Kinas alster. Indiska vaser ocn bilder prydde rummen, och rätternz b. ade man servera på porslin. Tennet hade at ut sin roll, men huru betydande den varit i fordna dagar, ser man t. ex. af bouppteckningar i de gammaldagshus, der man systematiskt tyckes hafva motsatt sig införandet af den utländska lyxen och der man t. ex. kan påträffa bortåt 50 större tennsat och öfver 20 dussin tenntallrickar. Endast ytterst undantagsvis förekommo väl silfver-erviser, men i allmänhet må anmärkas. att de ädla metallerna denna tid tyckas ha blifvit bearbetade i synnerligt stort omtäng. På sin resa fann Hårleman i flera städer guldsmedernas antal större än klensmedernas; i Göteborg voro de år 1759, enligt Cederborg, 14 mot 9. Hvad beträffar litsmedlen och deras beredande, stå vi åtminstone ej utan tillgångar att dem bedöma. Cajsa Warg hade redan uttalat sitt ,,man tager och fru Ruckerschöld utgitvit sitt ,Fattigmans visthus och kok:. Att ännu alltjemt vid denna tid alla till hushållet hörande operationer, bakning, brygd. slagt a, dyt., skulle förrättas hemma, behöfs knappast erinras om, och man kan lätt föreställa sig hvilken egendomlig pregel det. husliga litvet deraf skulle erhålla. Det är klart, att fisk då som nu skulle utgöra en hufvudsaklig del at lifsmedlen, Innan vi lemna denna sida af det fordna Göteborg, må några ord nämnas om huru man hjelpte sig tram, innan år 1787 den 17 November den ännu verkande vattenledningen från Kallebäck hommit till stånd. Redan år 1714 hade af stadens dåvarande byggmästare, Jacob Fergil. denna anläggning blitvit ifrågasatt, men hans tö lag af en eller annan orsak lagts åsido. Källorna i grannskapet, serskildt en serdeles ymnig på Ramberget och en annan 4 Qvillebäcken, anlitades emellertid för fyllandet af detta behaf, tilldess år 1752 från och med den 1 Juni on företagsam man å Kallebäck vid namn Magnus Rebba gjorde vatteninförseln till föremål 1ör spekulation. Urarje morgon kl. 6 infann han sig med sina tunnor på Rådhusgården, der vattnet fanns till afhemtning mot ett pris af 1 öre kopparmynt kannan. 8 kade hans framgång till eiterföljd, och 12 år sednare tuma vi en dylik vattenhaldlare från Örverås slå sig ned vid Lajoubryggun. Koukurreysen oaktadt, sattes dock priserna nu något högre. och stadens tidningar uttala derjemte sin belåteuhet öfver, att monopolet äfven på detta område tillilitetgjorts. Låtom oss nu tillse, hvad andeliga rjut -ngar den tiden hade att bjuda på. Framsta rummet bland nöjena i Göteborg tyckes ostridigt hafva intagits af musiken. Vanligen gafvos under vinteras lopp (från November månads början till ingången af fastan) en hel serie at konserter, töranstaltade af domkirkokantorn Bonge och domkyrkoorganisten Di. nan, hvilken sistnamude utom clavecin äfven trakterade fleutetraversidre, violin m. fl. instrumenter. Termiusbiljetten gällde år 1762 8 plåtar; lokalen var v igen stora Råc stugusalen och tiden från kl. 3 till 7 e. m. He rar Bouges Dijkmans musiktillställningar tor. emellertid ej alltid hatra emottagits med något allmännare birall; ty esomoliast göras i tidningarne anspelningar på deras behof af denna bilortjenst, och någon gång nedläter sig virtuosen till ett solo för pukor, ,väntande sig derföre desto större tillopp af åhörare. Puffa kunde man jemvär den tiden, men sättet gissar nog ingen så lätt. Se här t. ex. en korsertanhons, bokstafligen återgifven ur ..Göteborgska Magasinet för år 1760: -På Thorsdag stämmer Herr Dijkman upp med eu solo på claver och medl en dito på flvutetraversigre: likaledes drillar Herr Bonge en solo med sin musikaliska tunga, — Lycka till läckra öron It tillägges en annan gång. Det vorde för öfrigt ej till den tidens 8sea att meddela något utförligt program, och mam är således endast i stånd att erfara något JItet i störstå allmänhet om den repertoir, som följts. Uttini, Corelli, Piazza, Campioni, Gaspsurini, Freithoff, Spagnoletti m. fl. temligen okända storheter näm. nas såsom de tonsättare, hvitkas alster uppfördes vid dessa tillfällen. Svensken Romans Bilagermusik uttördes jemval någon gång; stundom föredrogs ett eller annat aummer, ,Som vittnar-. heter det, om Herr Dijkmans egen vågsamma uppfinning.Att dock understundom konstnjutningen i denna riktning kunde bli af ädlare art, oc mästarnes namn och arhetan dant. be