Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1868, sida 2

med Gustaf III antydes till och med, att Durietz varit i hemligt förstånd med prins Carl af Hessen; dock hade Armfelt för letta påstående inga andra auktoriteter än borgmästaren i Uddevalla och en borgare vid namn Bagge. Alltnog, tillståndet inom Göteborg och försvarsanstalterna derstädes lära hafva varit långt ifrån tillfredsställande vid den tidpunkt, då kriget med Danmark stod för dörren. I tidningarne lät man väl meddela, att vallarne och fästena utanför staden voro med tillräckligt antal kanoner bestyckade; men efter de ditkommande skärgårdsofficerarnes utsago voro samtlige kanoner, med undantag af de till salutering begagnade, odugliga; de saknade lavetter, lågo nedsjunkna i jorden, fulla af rost och damm. Tyghusets förråder voro i oordning; de kulor, som i hastigheten utförts till batterierna, voro beräknade till större kalibrar. Allt utvisade, lindrigast sagdt, hufvudlöshet, och underrättelsen om danskarnes inbrott i Bohuslän, meddelad genom en öppen breflapp från postmästaren i Strömstad samt nästan omedelbart följd af nyheten om Tranefelts motgång vid Quistrum, var inlunda egnad att åstadkomma större besinning. Öfverkommendantens rapport närmast derefter andas en synnerlig försagdhet och målar fästningens tillstånd såsom hardt när hopplöst. Endast 1,600 muskötflintor funnos, då det behötdes 200,000, och det qvarvarande fältartilleriet säges vara i det tillstånd, att hvarken anspann eller attiralj fanns för en enda kanon. Redan gåfvo de modlöse staden förlorad, och innevånarne flyktade hoptals inåt landet, isynnerhet till Borås. Efter att hafva skildrat tillståndet i Göteborg under denna kritiska tidpunkt, öfvergick föreläsaren till en redogörelse för Gustafs ställning i Finland, der Anjalaförbundets tilltag redan var fullt utveckladt. Underrättelsen, att danskarne angripit Sverge, medan landets så godt som hela krigsstyrka befann sig i Finland, var, såsom kändt är, så långt ifrån att nedtrycka konungen under hans förtviflade belägenhet, att han tvärtom kunde utropa sitt: ,Jag är räddad, eller: ,,Så mycket bättre; jag har vunnit. Nu hade han ej allenast en hederlig förevändning att lemna sin högst betänkliga, af förrädare hotade ställning i Finland; nu var han verkligen den angripne och kunde vädja till den magt, som städse i yttersta nöden varit Sverges räddare, till folket sjelft, till nationalkänslan; nu kunde han bringa Svensken till en resning af , man ur huse, såsom i gamla tider. Nu följde hans färd till Dalarne och hans i samband dermed stående upprop till Sverges folk. Man kan ej, yttrade föreläsaren, utan djup rörelse genomläsa de mångfaldiga skrifvelser, som till konungen ingingo från alla trakter af landet och alla klasser af medborgare. Nationen var villig att i massa gripa till vapen och offra allt för fäderneslandets räddning. Genast efter dalkarlarnes uppbådande vände sig Gustaf till Vermland, hvars hotade gräns fordrade särskilda försvarsanstalter och hvars befolkning visade samma lust som dalkarlarne att frivilligt beväpna sig och gå mot fienden. Nu ingick rapport, att danskarne den 24 Sept. på morgonen gått öfver gränsen vid Krogstrand. Att det danska anfallet i främsta rummet hotade rikets andra stad var klart och tydligt för alla, och lika snabbt som lyckligt hade Gustaf uppgjort sin plan att sjelf rädda den vigtiga punkten. Hans första alsigt var att begifva sig dit öfver Dalsland och Venersborg, och han afreste verkligen från Karlstad åt denna led. Armfelt och landshöfd. grefve Ekeblad, som varit kallade till rådplägning, hade ännu ej skiljts åt, då konungen med mer än vanligt fart (och man känner dock hans sätt att färdas) kom tillbaka. Blek och upprörd skyndade han in till vännerna; i handen höll han gen. Hiertas rapport om nederlaget vid Quistrum, hvilken hade nått honom en fjerdedels mil utanför Karlstad. Den vestra vägen var således allvarsamt hotad, om ej stängd. Armfelt sökte dock öfvertyga konungen, att Göteborg ännu i god tid kunde nås öfver Mariestad och Alingsås. Konungen kastade sig genast i sin vagn och ilade åstad den ännu öppna vägen. Ju närmare konungen nalkades sitt mål, ju nödvändigare befanns det att för fiendens närhets skull söka mera ovanliga vägar. I Alingsås hvilade konungen ett par timmar hos den fosterändske Patrik Alströmer, men skyndade snart åter vidare i Oktoberqvällens storm och regn, nästan ensam och i anseende ill de valda vägarnes eländiga tillstånd nskränkt till hästryggen såsom fortskaffaningsmedel. Fredagen den 7 Okt. vid pass kl. 11 på aftonen var konungen utanför söteborgs fästningsport. (Forts.) UTRIKES. TYSKLAND. Det national-liberala partiets nederlag