Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1868, sida 2

Gustaf III i Göteborg år 1788. Ur hr docenten Hellstenii nyligen hållna föredrag beträffande detta ämne är redaktionen i tillfälle att meddela några strödda anteckningar, som utan tvifvel skola intressera våra läsare. Föredraget inleddes med en skildring af Sverges allmänna politiska ställning under den ifrågavarande tiden. Tjusarkonungen hade funnit lämpligt att skapa en afledare för det missnöje, som yppats vid 1786 års riksdag; krig hade af honom blifvit beslutadt och i all tysthet förberedt; men sjelfva det hemlighetsfulla i dessa förberedelser medförde nödvändigtvis åtskilliga eljest undvikliga brister och felaktigheter i anordningarne; den financiella ställningen var långt ifrån lysande och förhållandena till utlandet långt ifrån betryggande. Som bekant var Ryssland den tillämnade fienden, och då Gustaf af den svenska statsförfattningen hindrades att göra ett anfallskrig, men Ryssland å sin sida icke visade någon lust att börja fiendtligheter mot Sverge, arrangerades på konungens befallning den bekanta maskeraden vid Pumala-sund, som blet förevändningen och signalen för krigets öppnande.) Gustaf hade ansträngt alla krafter för att hindra, det Danmark, Rysslands trogne bundsförvandt vid krig mot Sverge, skulle äfven denna gång uppträda på arenan och angripa oss i ryggen. Dessa ansträngningar voro dock fruktlösa. Oaktadt alla varningar, som förberedde Gustaf härpå, blefvo nödiga försvarsanstalter å den hotade vestra sidan ej med behöflig skyndsamhet företagna, hvilket emellertid bör tillskrifvas försvarsmedlens otillräcklighet tör den framkallade krisen. Allt som fanns tillgängligt af trupper och förråder drogs till Finland; sjelfva Göta artilleri fick i Augusti månad afmarschera till Stockholm, för att öfverföras till den östra krigsteatern. Göteborgs försvar var visserligen påtänkt redan tidigt på våren; man väntade dock alltid anfallet från sjösidan (detta ej endast af danska trupper, utan ock af en rysk eskader, som oroade den svenska vestkusten). Af Göteborgs borgerskap hoppades man mycket. Enligt en i Gustavianska papperen förvarad försvarsplan skulle borgerskapet med 200 dagsverken biträda till fästningsarbetena, samt uppsätta en frivillig artillerikår, 6å 800 man stark. (De i staden beäntliga artilleripjeser anslogos till ett antal af 500, men för deras servering funnos blott 280 artillerister af garnisonen.) Åtskilliga af ostindiska kompagniets skepp skulle, antog man, kunna apteras till 64-kanon-skepp. I planer ingick äfven, att den i garnison förlagda afdelningen af lifgardet (480 man) skulle ersättas af Jemtlands regemente, på det att icke obehag och tvister skulle uppstå på grund af gardesofficerares företrädesrätt till befäl vid utfall o. s. v. En sjöofficer, öfverstelöjtnant Törning. som nyligen hade utmärkt sig utanför Fredrikshamn, afsändes, jemte åtskilliga andra officerare, till Göteborg, för att öfvervaka fästningsverkens skyndsamma iståndsättande och inrättandat af en skärgårdsflottilj. Dessa anordningar mötte dock, ville det synas, åtskilliga hinder från de högstkommenderandes sida. Hvarken öfverkommendanten och landshöfdingen gen. Durietz eller kommendanten artilleriöfversten Rosenborg tyckes hafva med synnerligt nit gått dem dervid tillhanda. Man hviskade både då och sednare, att Durietz svågerskap med oppositionsmannen Carl de Geer hade förlamat hans goda vilja; i Armfelts brefvexling ) Gustaf III:s panegyriker, frih. v. Beskow, har i sednaste delen af Svenska Akademiens handlingar sökt göra troligt, att uppträdet vid Pumala-sund ingalunda var af Gustaf planlagdt, och att hela historien om finska bonddrängar, som blifvit iklädda kosackdrägter, är en fabel. Såsom förelägaren påpekade och såsom äfven red, från pålitligt håll förnummit lärer dock just det dokument, som frih, Beskow framaragit såsom bevis på konungens oskuld, bevisa hans skuld, när man nemligen läser det till slut. Panegyrikern har offentliggjort endast en del af skrifvelsen, men utelemnat dess för Gustaf komprometterande fortsättning. Så kan man ännu i dag skrifva historia, men man gör lock i närvarande tider icke så alldeles ostördt