Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1868, sida 3

Ryskt bondbröllop och frieri. En resande svensk berättar följande: Långt bort i det sydöstliga Ryssland i Sama raguvernementet brusar skummande och dånand den stora Wolgafloden. Dess vågor bilda hvarj vår en hel mängd sandöar, hvilka vid nästa vår flod åter försvinna, för att på ett annat ställ dyka upp, dock ega många af dessa längre be stånd och blifva då vanligtvis snart bevuxna me träd och förete, när dessa hunnit växa upp, e rätt vacker anblick. Floden är här föröfrigt p ömse sidor omgifven af en serdeles vacker löf skog och är passagen på ångbåt här utmärkt vac ker. I denna trakt på högra stranden af flode har ett asiatiskt nomadfolk slagit ned sina bopå lar, och ha dessa, på ryska regeringens befallning måst antaga den kristna läran; men detta oaktad qvarstå en bel mängd hedniska seder och bruk hvilka ej så snart torde blifva urmodiga hos dem Det är ,,Tschuvascheria, ett godmodigt och fred ligt sinnadt folk. Männerna äro af en reslig väx och se manhaftiga ut; qvinnorna åter äro ovanlig små till växten, af ett angenämt yttre, ja, mång rätt vackra. För någon tid seen gjorde jag ett besök hos e! bekant egendomsförvaltare i denna trakt och ficl då -händelsevis höra, att det var ett bondbröllop trakten. Nyfiken att erfara huru ett sådant, aflö per, öfvertalade jag min värd att följa med ocl se på herrligheten, eller som man i Sverge säge ,titta på bruden. Sagdt och gjordt. Inom kort var ett ekipag för dörren och vi reste af till bröllopsgården. Un der vägen dit berättade mig sagde förvaltare, hw det bland dessa går till att få sig en hustru, och vill jag här försöka att återgifva hvad han för mig omtalade: Till en början utsöker den giftaslystne unge man. nen ett föremål för sin ömma låga och gör henne helt ogeneradt sitt giftermålsanbud. Hon svara i början, bitande sig i fingrarne eller rifvande sig bakom örat: ,det är väl aldrig din mening, o s. v.; till slut går hon dock in på bans begärar och svarar ja, och såväl hon som han börja från den dagen att rusta sig i ordning (föräldrarne ovetande) till bosättning, hvilken är mycket enkel och tarflig i allmänhet, äfven om kontrahenterna ha mera, än hvad för dagligt uppehälle nödigt är Innan bröllopsdagen bestämmes, måste dock föräldrarne gifva sitt samtycke, och detta är oftast der kinkigaste punkten af alla att öfvervinna för de unga trolofvade. Han sträcker upp sig i sina Söndagsförmiddagskläder, hvilka äro af linne eller hamptyg, och gör sig så snygg som möjligt, rundklipper sitt till axlarne hängande hår och pomaderar detta med härsket smör — och mången gnider äfven in ansigte och händer när det skall vara riktigt ,fint. — På fötterna bär han ett slags sandaler af lindbast och i stället för strumpor har han fötter och smalben omvirade med linneremsor, öfver hvilka åter läderremmar korsa hvarandra och uppehålla hans fotbeklädnad. Sedan han till denna kostym satt på sig sin allra bästa hatt, stölvar han af til svärföräldrarne och ,,sans facon helt tvärt begär att få äkta deras dotter. Nu begynner en examen öfver hans förmögenhetsvilkor, om han besitter egen härd, eller hor hos föräldrarne, hur många hästar, kor och får han besitter o. s. v. Den plågade fästmannen utstår denna torfyr med ett stoiskt lugn. Han söker så godt sig göra låter öfvertyga de gamla att han är en välbehållen man, erhåller dock detta oaktadt af dem ett föraktligt nej på sin anhållan, eller rätt och slätt en korg. Stackars nnge man! utropar helt säkert mången medlidsam; men det är dock ej så illa, som det låter; fästmannen tar sig också ej hårdt vid: han vänder tillbaka till sitt hem lika munter och glad, som han lemnade det; han förlorar hvarken modet eller tänker på några sjelfmordsförsök, änskönt hans stig går tätt bredvid den svalkande floden. — Hvad bekymrar honom svärföräldrarne, han litar tryggt på sin utvalda. Emellertid går han till sitt arbete som vanligt och ingen anar hvilken hjeltemodig plan han rufvar på; en vacker dag sätter han helt oförmodadt sitt trespann för sin tarantas (rysk bondvagn) och ber en af sina grannar till sällskap och beger sig i sakta mak och i skymningen till sin kärestas boning. Kommen i närheten öfverlemnar han tygel och töm till sin kompanjon och skyndar i armarne på sin utvaldå, hvilken, sittande i någon liten löfdunge eller annan afsides plats, väntar honom med allt sitt pick och pack. Genast skrider han till verket och pålassar hennes saker och tar till slut ,,nolens volens henne sjelf och sen bär det af i flygande fläng till hemmet, der hans mor mottar den blifvande svärdottern på bästa vis, undfägnar henne så godt huset förmår — och till slut låser in henne i en afskild kammare, till hvilken fästmannen ej får tillträde innan presten välsignande lagt deras händer tillsammans. Åter förgår en vecka för vår unge lycklige; dock sällan längre, innan han åter helt djerft uppäder i svärföräldrahuset, denna gång dock ej utan sällskap; han för nu nemligen med sig ett par får, en ko, eller en fölunge — allt efter råd och lägenhet. För andra gången visar han sig nu för den djupt bekymrade svärfadren, som för honom beklagar sin olycka, hvad beträffar dottrens försvinnande. Den unge mannen synes taga den djupaste del i aans bekymmer, tröstar och råder, än si, än så — undrar helt naivt hvem förföraren kan vara — kan dock till slut ej hålla kontenansen, utan erkänner sig skyldig. Den gamle blitver utom sig af vrede, öfverhopar honom med förebråelser af alla slag och hotar honom. Denne åter bjuder helt kallblodigt ett par får i försoning — när detta ej hjelper — en ko. Svärfadrens förebråelser anta då en mildare form och upphöra helt och hållet när han slutligen erbjudes fölungen, hvilken de öfverenskomma att offra åt den hedniske guden Kirenict. Han erhåller: nu fadrens ja-ord och beger sig af till hemmet för att utfärdå bjudningar till bröllopet. Dessa äro temligen vidsträckta, i det att hela byar anmodas att deltaga i en sådan fest. På den bestämda dagen infinna sig gäster från alla håll och väderstreck, hvarje hushåll förande med sig en tunna hembrygdt öl. Ungdomen, vanligtvis till häst och utstyrd med kulörta band på sina hattar, genomkorsar i alla riktningar slätten och styr af till bröllopshuset. Sedan väl vigseln i kyrkan är öfver börjas ett supande och lefvande, som är förskräckligt. De supa sig ordentligt fulla, sofva af sig ruset och börja på ny kula; och räcker vanligen ett sådant bröllop två eller tre veckor. . På tredje dagen synas alla åter till häst och rida då ut på öppna fältet, der en af brudskaran skjuter en pil i lutten — alla rusa blindt till, der plats, hvarest denna slår ned. Den lycklige, som får fatt i pilen, erhåller till belöning en slant a! den nygifte. Ä Vi kommo just till byn, då de skulle begifve sig i väg och utföra nämnda ceremoni. Jag för. sökte få veta anledningen till denna sed, men de lyckades mig ej. Vi gingo in i bröllopshuset, drucko de unga till skänkte bruden några silfverslantar, sade farvä och afreste, åtföljde ett godt stycke på väg af de