dödat en man, — — och ni, hans far! — ni ämnar skjuta er för pannan, emedan ni fruktar att sakna pengar. — Ah! Och Trelauney utbrast i ett skratt, så fullt af förakt och harm, att Raoul sänkte sin panna djupt mot golfvet. — Hvad vill ni att jag skall göra? stammade han. — Man säger sig ej veta hvart barnet tagit vägen. Nå väl, — jag vet det. — Ni? — Jag har ryckt honom från hans bödlar, hvilka Gud har straffat, — Och jag skall återge honom åt er, då ni har förtjent att mån anförtror er ett lif, ni, som ämnale bära en helgerånande hand mot ert eget. — Min herre — — — Ni skall då inse hvilka njutningar det innebär att fullgöra en pligt, att arbeta, uppoffra. Det mod, som ni saknar, skall er hustru inge er, — Hvad menar ni? — Louise är räddad, vill ni gifta er med henne? 4 — Men hvaraf skola vi lefva? — Jag har köpt er fars gods. — Jag vet det. — Ni skall bli dess förvaltare med två hundra francs månatlig lön, — flIvem är ni då, min herre? utropade Raoul, Antar ni? frågade Trelauney. Raoul tvekade ett ögonblick. — Louise älskar er, — hon skall aldrig älska någon annan. Ni har bedragit enne, hon skall förläta er. Jag antar, sade Raoul, Un kan jag säga er hvem jag är hatva redan träffats förut; jag dål