Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1868, sida 2

Skogsstyrelsen och Kronovirkes onyttiggörande. Uti en följd artiklar, rörande den norrländska skogshushållningen, ha vi visat, huru skeft denna hushållning af vederbörande embetsmän uppfattas och handhafves, likasom vi ock uti samma uppsatser haft anledning att beklaga den vådliga stympning, som hr baron Gripenstedts skogslag undergått i afseende på auktionsbestämmelserna vid försäljningar af kronans virke, hvarom uti vår tredje artikel yttras: ,,Följden har blifvit, att inga nya spekulanter hafva uppträdt till täflan med redan befintliga afnämare, hvilka åter måste upphöra med handeln, då vederbörande funno för godt att höja priset å virke utöfver dess marknadsvärde. Vi erhålla nu af nedanstående utdrag från Umebladet en ny illustration af den ensidiga uppfattning, som oftast gör sig gällande, då något skall åtgöras i afseende på värden om kronoskogarne, hvilken, vi upprepa det, måste ställas på principen af, att begagna hvad moget är och icke att låta en värderik egendom stå till förruttnelse, eller på annat sätt onyttiggöras. I Umebladet läses nemligen: .Beslagtaget virke, som icke kan försäljas till antagligt pris, skall onyttiggöras. Uti skrifvelse den 20 sistl. Februari hade konungens befallningshafvande härstädes hos skogsstyrelsen anmält, att åtskilliga skogseffekter, hvilka blifvit åverkade å kronans skogar inom semte revigret, oaktadt förnyad auktion ej kunnat försäljas till antagligt pris. Till svaromål derå, har skogsstyrelsen anmodat konungens befallningshafvande, att antaga de gjorda anbuden, derest desamma vidhållas, men att i motsatt fall och om virket ej heller kan under hand mot skäligt pris afyttras, då låta draga försorg om detsammas onyttiggörande på billigaste sätt. Då riksdagen nu snart ånyo skall taga i tu med åtskilliga frågor rörande skogslagstiftningen, så erbjuder sig ett tillfälle, som vi hoppas ej må försummas, att interpellera general-direktören för skogsstyrelsen med anledning af ofvanstående sällsamma embetsåtgärd, hvilken i sanning väl tål vid någon förklaring. I afseende på en af dessa skogslagstistningsfrågor, måste vi på det bestämdaste uttala oss emot det lagutskottets förslag, som bjuder ,,att aftal om afbrukningsrätt till skeg ej må få afslutas för längre tid än 10 år, hvilket förslag tillkommit till förekommande af skogsförödelse. Och förefaller nemligen uppenbart, att den, som, i enlighet med nu gällande författningar, på 50 års tid tillförsäkrar sig om afverkningsrätten till en skog, skall hafva ett högre intresse af att bevara de yngre träden för tillväxt, än den som förvärfvar sig dispositionsrätten på blott 10 år och, att om den kortare tiden innebure någon ytterligare garanti emot skogsförödelse, så borde det argument, som derför ligger till grund, verka progressivt, så att afbrukningsrätt på blott ett års tid vore ändå mera betryggande än på de tio, en bestämmelse, som man lätt inser skulle locka till skogens jemnande med marken.