Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1868, sida 2

;örbetäckta ben förlänade honom sörfäande dimensioner. Uppfylld af tasa och vämjelse förmådde ag endast med möda framdraga min knif. Jag afskar trådarne och försökte fly mot stranden. Vidundret rusade fram mot mig. Genom öppningen, som utmynnade mot den fina sanden, såg jag det lugna, blå hafvet, den strålande himlen. Luften var ljum, — allt var leende, och jag skulle dö med min Cecile. Den stackars lilla skakade sina armar och ropade: Pappa, pappa! Ett handelsfartyg med gigade segel låg för ankar ett kort stycke från stranden. Endast tre steg, och jag var räddad. Jag gjorde en sista ansträngning, och i det ögonblick spindeln stödde mot min hals sin håriga och med ett sughål försedda klo, stötte jag min knif i hans sida. — En grönaktig vätska sprutade mig i ansigtet. Vämjelsen besegrade min viljekraft, och jag föll, till hälften afsvimmad. Surypere afbröt sin berättelse och förde handen till sin af kallsvett betäckta panna. — Då, tillade Trelauney, — passerade i en båt en matros, som tillhörde det fartyg du hade sett. Denne matros, som undersökte stranden för att der upptäcka ägg, hörde ett nödrop -— Han lät sin båt köra upp mot sanden och skyndade till din hjelp, beväpnad med en åra. Han krossade krabbspindeln med några slag af sin åra, och en halftimme derefter befann du dig ombord, med din lilla Cecile.