Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1868, sida 1

lora dagräkningen måste jag hvarje afton skära en skåra i ett trädstycke, likasom bagarne. Mot slutet af denna grymma vecka visade sig åter grönska vid horizonten; men att hinna den var inte så lätt, som att bege sig från Paris till Pontin i omnibus Sanden öfvergick allt mer ech mer till en sumpmark, som blef traktens envåldsherrskare. Gyttjiga och djupa rännilar följde tätt efter hvarandra, och jag måste hoppa öfver dessa urholkningar, hvilket högeligen misshagade Cecile, som var van vid min jemna, regelbundna gång, Och dessutom var jag icke fullt säker på den lyckliga utgången af denna oupphörliga gymnastik; ett enda felsteg, och jag samt barnet skulle sprattla i gyttjan, hvartill ingendera af oss kände sig hugad. Ett svart, tjockt lervatten, i hvilket darrålen hvimlar, är ett mycket obehagligt bad. Dessa gymnastiska öfningar fortforc ända till qvällens inbrott; men slutligen kunde jag sätta mig ned på en mjuk gräsmatta, och min första känsla var en stark aptit. Pierrette tycktes dela denna känsla. Jag antände min eld och beredde den vanliga sköldpaddssteken. Natten inbröt hastigt som en dekorationsförändring, och medan steken rykte på glöden, beredde jag på förhand en bädd åt min lilla hungriga flicka, som endast matlusten höll vaken. Plötsligt visade sig två ofantliga käftar, försedda med de väldigaste tandrader, endast ett par steg från eldstaden, med den tydliga afsigten avt först egga sin aptit med vår middag, för att sedan svälja oss sjeltva.