Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1868, sida 2

Då jag återkom till mig sjelf, sann jag Qecile, som jag hade lyckats skydda, under mitt fall, sysselsatt med att bygga vallar af den galtaktiga gyttja, i hvilker jag låg. Dagsljuset framträngde till oss genom trånga remnor, hvilka ej ens lemnade rum för en karl ar min storlek, Jag befann mig i en urhålkning, omkring åtta alnar lång och sex alnar hög. Hålet, genom hvilket jag fallit, var nu åter tilltäppt. Från do dyiga väggarne rann ett grumligt, iskallt vatten. Sedan jag utsträckt mina lemmar för att undersöka om jag fatt nagot benbrott, tog jag af mig kavajen, hvilken jag hade medtagit mot nattI dimmorna, Medelst jordkakor, som hade följt oss under raset, och hvilka ej voro så fuktiga som grottans, uppmurade jag en slags bänk, der jag utbredde kavajen, hvarefter jag satte barnet der. — Nu, sade jag till mig sjelf med beslutsamhet, — är dot frågan att komma ur detta hål. Men detta var ej så lätt, Jag egde intet passande verktyg för att utvidga öppningen, hvarigenom en svag stråle af dagsljuset trängde ned till oss. Emellertid lossade jag min bösspipa och angrep dermed den ena sidan at remnan. Leran, som var genomträngd af den nedsipprande fuktigheten, gaf vika utan allt för stort motstånd, Jag hade redan arbetat mig fram ett ansenligt stycke, då jag under min hand kände en mjuk, rund och slemmig kropp, hvars beröring ingaf mig fasa; jag trodde att jag hade påträffat en vattenorm. Men jag kunde ej förblifva obeslutsam, här gällde det att skynda; jag förde ånyo min hand till hindret och märkte att min för