Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1868, sida 2

ningarne hafva med Frankrike ett fördrag om hrottslingars utlemnande, och att jag omöjligt kunde försöka att uppnå Europa på denna väg. Det första och nödvändigaste var att skydda den räddande båten. Han upptog ej synnerlig plats. Jag upptäckte en uttorkad vattenfåra, några steg inåt skogen, just tillräcklig för min båt: Jag betäckte honom der med hallonbuskar och slingerväxter, Sedan jag vidtagit denna åtgärd, satte jag barnet på min rygg medelst en liten pall, som jag inrättat af en brädbit och ett par tagstumpar; hon slog sing små armar omkring min nacke, och jag ilade fram mellan snären, lyssnande som en sårad jaguar, Ljuden nalkades. Jag kände till och med igen ett par soldaters röster. Det måste vara mig man sökte. Jag var icke mera än omkring fyratio mil från min utgångspunkt. Men huru hade man upptäckt mitt spår? Rösterna nalkades och uppmuntrade hvarandra. Jag gömde mig under ett ogenomträngligt snår af lianer och taggiga! buskar, som söndersleto mitt ansigte. Barnet tycktes ana faran och tryckte sig under tystnad intill mig. Gud allena vet huru länge jag hade befunnit mig i denna smärtsamma belägenhet, med ansigtet mot marken, händerna blodiga, ansatt af muskitos, och framförallt orolig för den fuktiga markens ziftiga krypdjur, då jag plötsligt kände itt jorden gaf vika under mig, Jorden sjönk undan, och i det jag tryckte barnet intill mig, rullade jag till botten if en ravin, der jag förlorade medveandet.