Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1868, sida 2

mitt segel, som jag hade utspänt medelst böjliga grenar och fästat förut medelst dessa tåg, som foljde mig öfverallt, — och hvilka hade förvärfvat mig det första småleendet af Martine, samma dag hon ankom till Saint-Laurent. Min Cecile läg väl ombonad på sin plats i midten. Vinden arbetade för oss. Jag vet ej huru många knop min båt gjorde i timman. Denna natt, två dagar efter brottet, vågade jag återtaga dessa beständiga drömmar om framtiden, hvilka den eländigaste ej kan undertrycka. Det är rättvist att Försynen lemnar oss åtminstone denna tröst. Landskapet tycktes hafva följt oss. Öfverallt samma rikedom på trän, blommor, fåglar i luften och en strålande sol. Jag blickade mot stranden för att välja en vik, der jag ville lägga till. Cecile hade redan vaknat och såg sig förvånad omkring. Båtens rörelse roade henne. Jag återförde henne till verkligheten genom gåfvan af ett hårdkokt ägg, som jag hade haft den försigtigheten att illreda kort före afresan. Jag styrde min lilla båt in i en ränna, omgifven af täta buskar och ogenomträngiga löfhvalf. Hvad denna lilla vrå var skön, och hvad jag kände mig lycklig enam med denna lilla varelse! Jag ämnade ust upptända min kokeld, då ett bössskott brakade från en närliggande höjd och åtföljdes af väldiga hurrarop. En förärlig aning intog mig; Man efterspanade nig. Min första tanke var att fly, Jag hade attat min bössa och tagit Cecile på armen, lå jag ihågkom att de holländska besitt