Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1868, sida 3

tid på f. m. Ordförande var häradsh. A. Lindgren. Rössmåla-saken eller ,,piskemålet företogs. Aklagare vice kronofogden Melen. Misshandlade flickan Johanna Gustafva Carlsdotter var icke tillstädes. Öfrige parter och vittnen voro närvarande: neml. husbonden i Rössmåla Johan Eric Jonsson, en ung man, med redbart utseende, hans svärmoder, Greta i Rössmåla, drängen Adolf Joh. Andersson, (som erkänt sig hafva tillgripit penningebeloppet), en ung man, med någorlunda städadt utseende, låg röst och pålagda fotbojor samt pastorskan Evelina Christina Lagström. Dessutom voro tillstädes flickans fader, Carl Jonsson, August Nilsson och Elias Jonsson, alla mer eller mindre i saken invecklade. I närvaro af en stor folkmängd, som domhafvanden genast måste erinra om att icke stänga stora gången fram till dombordet, började ransakningen, hvarunder framgick, att flickan Johanna blifvit flera dagar, och stundom flera gånger om dagen, piskad med ris ä sätet, en gång till den grad, att hon, såsom ett vittne yttrade, ,korknade ve, liksom qväfd af gråt och skrik och föll till golfvet, men uppstod genast, svimmade icke och blef icke af någon fortfarande neryskakning besvärad; att hon vid annat tillfälle blifvit skuffad mot en kista, så att ena ögat blet något skadadt, allt detta för att förmå henne bekänna sig skyldig till förut omtalade stöld. Piskandet hade skett på vinden. Fadren hade blifvit uppmanad att piska. Elias Jonsson hade hemtat ris och sjelf tilldelat barnet 2 slag. Svärmodren Greta hade hållit flickan, då andra slogo, och hade gifvit befallning att instänga henne i källaren, der hon dock instängts endast några minuter, enär husbonden straxt hemkommit och behöft hennes biträde. Den ene hade styrkt och uppmanat den andre att aga barnet; men ingen kunde uppgifva (ej en gång ett närstående vittne, en äldre man, ehuru han förnyade gånger uppmanades dertill af domaren), om slagen varit lindriga eller starka. Husbonden Johan Eric blef ock af domhafvanden förmanad att gifva bestämda svar i detta fall. Fru Lagström hade blifvit tillfrågad, om man icke borde piska flickan till bekännelse, och hade då ej yttrat såsom allmänna berättelsen förmåler: , Slå slynan, tills hon bekänner! utan blott såsom sin oförgripliga mening och ej såsom råd yttrat: ,,Har fadren aldrig förr agat barnet, så må han väl nu göra det. Drängen Adolf Johan Andersson hade flera gånger åsett bastonaden, utan att deraf röras till bekännelse. Han hade tvertom, genom att lägga småmynt under kistan, der penningarne voro tillgripna, sökt göra sannolikt att flickan tagit och tappat något af dem. 7 vittnen aflade eden, förhördes och intygade hvad vi i korthet anfört. För tvenne af dessa hade flickan, besynnerligt nog, uppgifvit att hon tillegnat sig penningarne, dertill uppmanad af fadren, i hvars byrå man kunde återfinna dem, om de icke voro uppbrända. Pigan i huset, Emma Strömberg, intygade, att flickan tillförne och i öfrigt blifvit väl behandlad. Vittnet hade väl hört henne någon gång tala osanning, men vanligtvis ej fara med lögn och falskhet. Efter 4 timmars ransakning på förmiddagen och en längre öfverläggning af rätten på eftermiddagen, afkunnades utslag i målet. Fru Lagström frikändes från allt ansvar. Husbonden Johan Eric Jonsson likaledes. Hustru Greta m. fl. dömdes tillsammans till 50 rdrs böter; andra tilltalade och i saken invecklade hvardera till 35 rdrs böter. Den egentlige tjufven, drängen Adolf Johan Andersson, dömdes till 6 månaders straffarbete och att under 5 år mista medborgerligt förtroende. Alla parterna förklarade sig vara med domen nöjda.