Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1868, sida 2

medtaga elddon, och jag fröjdade mig redan åt de kokta ägg, hvarmed jag skulle öfverraska barnet vid hennes uppvaknande. Hvad skulle hon säga om att finna sig ute på floden, hon, som knappt hade varit utom gårdshäcken? Och hennes mor. Om hon frågade efter henne? Ab, hennes mor — — Jag rodde bastigare för att skingra denna hvirfvel af tankar. Natten nalkades sitt slut, ett blekt skimmer förkunnade redan morgonrodnaden; fåglarne pepo och svarade hvarandra bland buskarne. Den vanligtvis ljusblå himlen försilfrades af mjölkhvita dunster vid horizonten. Träden vid stränderna ruskade på sig likt en sofvande, som utsträcker armarne före uppvaknandet. Min Cecile sof alltjemt. Hon tycktes vilja bespara mig den förvåning och fruktan hon skulle erfara, då hon öppnade ögonen. Den lilla farkosten ilade framåt som en svala. Plötsligt inbröt dagen, strålande som en antänd fyrverkeripjes. De stötar, som understundom hade rubbat den lilla farkostens regelbundna fart, fördubblades. Jag hörde ett hotfullt kurrande, som snart förklarades för mig. En familj at hajar, — troligen utsvultna, — följde oss. Jag lossade min åra och slog dermed skarans ledare midt i hufvudet. Äran halkade mot det slemmiga vidundret, som knappt tycktes märka mitt anfall.