Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1868, sida 3

instruktion till sina officerare och soldater, i hvilken han hänvisar dem på nödvändigheten af den tjenst, de hafva att göra, och utlofvar åt dem belöningar och erkännande derför. De uttryck, i hvilka instruktionen är affattad, utvisa tydligt, att banditväsendets undertryckande ingalunda är någon lätt sak; de låta fullkomligt, som gällde det ett verkligt krig. FRANKRIKE. Det spända förhållande, som redan länge förefunnits mellan Rouher och Niel, säges genom tvisterna inför budgetskommissionen ha nått en sådan höjd, att det lätt skulle kunna hända, det en af de höga herrarne, eller kanske begge, måste afgå. En provinstidning berättar följande om de begge motståndarne: I ett af budgetskommissionens möten yttrade marskalk Niel: ,, Men, mina herrar, veten I då icke, att under den luxemburgska tvisten kriget under åtta dagar var en afgjord sak. Rouher, som fruktade intrycket af dessa ord, skyndade sig att tillägga: , Hvad marskalken sagt, är fullt exakt, men det var Preussen, som beslutat kriget. Ja, ja, inföll marskalken, som nu först insåg sin oförsigtighet, det var naturligtvis Preussen. Det har alltid varit så, att de politiska notabiliteterna trängts i de salonger, som tillhört presidenterna i Frankrikes solkvalda församlingar. Sauset under julimonarkien, Marrast under republiken, Billault och Morny under det andra kejsardömets mest lysande period samt slutligen Walewski och Schneider hafva bemödat sig att hafva briljanta mottagningar. Den sistnämnde har emellertid hittills icke haft lycka med sina mottagningar; vid den sednaste — den 25 April — trängdes likväl 1,500 personer i presidentens våning. Som i Måndags skulle protektionisterna genom Pauyer-Quarlier börja sitt anlopp i senaten, och man trodde, att fälttåget skulle upptaga hela denna vecka. Det skall bli intressant att få höra all den olåt, som blifvit uppstämd, förmodligen på den gamla kända melodien. ENGLAND. Det telegram, i hvilket kolonialministern meddelades det attentat, som i Sidney blifvit begånget mot hertigen af Edinburg, lydde så: ,,Den 12 Mars sköt en man vid namn OJarell H. K. H. hertigen af Edinburg en kula i ryggen, då hertigen i Port Jackson bevistade en till förmån för ett matroshem gjord offentlig tillställning. Lyckligtvis var såret icke lifsfarligt; prinsen är nu i stånd att begifva sig ombord på sitt fartyg. Kulan uttogs utan svårigheter den 14 Mars af doktorerna Watson och Young. OFarell afsköt, i det ögonblick då han arresterades, ännu ett skott, af hvilket en mr Thorne blef svårt sårad i foten, men kulan uttogs, och den sårade befinner sig nu väl. Mördaren, som är en fenier, arresterades på stället. Till följe af denna händelse, kommer prinsen att återvända till England, så fort hans helsa tillåter. Prinsens resplan hade eljest varit att från Sidney begifva sig till Nya Skottland, sedan till Tahiti, Honolulu, Peru, Chili, omkring Cap Horn till Westindien och derifrån till Portsmouth, så att han först i Januari nästa år ämnat vara i England. På hospitalet i Greenwich har nyligen aflidit en 80-årig man, Pollard, hvilken alltid varit omtalad som den, hvilken vid Trafalgar hämnades Nelsons död. Han befann sig nemligen som midshipman på Nelsons amiralskepp, Victory, och sårades vid bataljens början lätt i ena armen. Då Nelson erhöll sitt dödssår och det regnade kulor på däcket af Victory, uppehöllo sig Pollard och en qvartermästare der. Den sistnämnde laddade ständigt åt Pollard, under det han med gevär besköt de skyttar, som sutto i tacklingen af det fartyg, från hvilket den kula var afskjuten, som dödade Nelson. Det var af denna orsak, som Pollard alltid kallades ,, Nelsons hämnare. Trots detta gjorde han ingen lycka, avancerade aldrig längre än till löjtnant och dog nu som invalid i Greenwich. Dagens post. FRANKRIKE. De franska tidningarne hafva den ena gången efter den andra fästat uppmärksamheten på de tyska fästningar längs Rhen, hvilka i deras ögon äro en ständig hotelse mot franska nationen. , Presse för den 24 April innehåller en artikel med rubrik: ,,Faran, i hvilken behandlas den af Girardin framkallade frågan om ,fästningsfyrkanten vid Rhen: Mainz, Coblenz, Luxemburg (nu Trier) och Landau. Det är dock i synnerhet Coblenz och Mainz, som väcka farhågor hos ,,Presse. Så länge denna mäktiga fyrkant hotar Frankrike — säger ,Presse — kan det icke vara tal om lugn i Europa. Coblenz kan blifva qvar, enär denna fästning utan Mainz icke är mera hotande för Frankrike än Metz för Tyskland. Men fästningsverken omkring Mainz och Landau måste, likasom