Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1868, sida 3

hälften af vägen från Zulla till Magdala på ungefär lika många veckor, som man behöft månader för att marschera genom den första hälften. Redan för flera månader sedan hade konsul Munzinger skyndat före armöen, för att i engelsmännens namn sluta förbund med Theodors mäktigaste fiende, furst Gobazye af Vaag. Gobazye stod på den tiden med sin armå mellan Magdala och Debra Tabor, och Munzinger begagnade, för att komma till honom, icke den vanliga omvägen förbi Haiksjön, utan begaf sig genom höga bergpass från Takassieflodens källor mot sydost. Gobazye lemnade honom på återvägen en mängd infödda pionierer, som skulle bana väg för den engelska armekåren, och det vill synas, som om öfverste Phayre och de abyssinska vägarbetarne mött hvarandra på halfva vägen. Denna oväntade afvikelse från den förut bestämda linien korsade alla beräkningar. Då Napier d. 28 Mars vid Motschett eller Sanka vek af från den vanliga vägen och öfver det territorium, som skiljer Nilens strömområde från de östra kustfloderna, samt uppsteg på Vadelas högland, fattade han ett beslut, som förkortade hans marsch med mera än 40 eng. mil och likväl förde honom till en banad terräng. Genom att marschera längs Dschidda upphann han nemligen snabbt den väg, som Theodor behöft så mycken tid och möda för att göra farbar för sitt artilleri. Konung Theodor anade knappast, att han dermed skulle gifva nyckeln till sin fästning i fiendens händer. Efter sin halfbarbariska krigskonsts begrepp synes Theodor hafva ansett för sin pligt att möta den framryckande fienden i öppen batalj, och han har dyrt fått betala denna villfarelse. Hade han dragit sig tillbaka i sin ,,0intagliga Amba Magdala och öppnat underhandlingar, skulle måhända engelsmännen ha låtit nöja sig med sångarnes utleverering, och han sjelf skulle ännu varit konung i Abyssinien. Ett annat fel var han tvungen att begå. Om hans motståndare Gobazye icke tvingat honom att marschera norrut, skulle han som klok fältherre ha marscherat mot engelska armöen. Han hade då kunnat försvara Surupassen och vägen till Addigerat samt med en ringa styrka — så att säga — försegla klyftorna vid Lasta. Men Gobazye af Vaag och Menilek af Schoa höllo honom i schack, så att han icke kunde rycka mot fienden, innan denne kommit i närheten af Magdala. Nu är kriget slut och fångarne befriade. Men Abyssinien? Det skall fortfara att vara IIabesch, d. v. s. ,ett land af oreda.