Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1868, sida 1

Pierrette vaknade och sträckte sina små armar emot mig. Modern stickade på en liten ullstrumpa och rörde vaggan nied sin sot. De mest motsatta tankar hvirflade omkring i mitt hufvud. Var hon då en kallblodig barnamörderska denna qvinna med öppen och mild blick, som arbetade lugnt och stilla, medan hon väntade sin make och vakade öfver dotterns slummer. — Det är inte hon, det kan omöjligt vara hon! ropade mitt samvete. oo — Och likväl är det ju hennes namn, svarade det obevekliga förståndet. Och jag upprepade stafvelse efter stafvelse: Mär-ti-ne — Fer-rand! Jag räknade bokstäfverna och stod häpen. En tung, nästan ögonblicklig sömn följde på dessa kroppens ansträngningar och själens qval. I dagningen steg jag upp, men aktade mig noga att väcka någon. Min hustru söf lugnt, Säkert kunde samvetsagg ej hafva sina rötter i detta höghvälfda bröst, som höjdes och sänktes af en jemn andedrägt. Icke en fåra på denna panna, icke en nervryckning inom denna välbildade kropp. Om lugn och frid finnas på jorden, så hade jag dem för ögonen. Jag sökte att lugna mig, men förståndet uppreste sig åter med sina skarpa pilar. — Men hon har ju blifvit dömd till deportation, invände det. — Och du sjelf! svarade mitt samvete, med hvad rätt forskar du i en annans förflutna lif, du, som ej ryggat för att vanhelga sjelfva döden? Jag kämpade förgäfves, misstroendet förtärde mig, trots mina ansträngningar att kufya det. Mitt straff var endast en