Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1868, sida 1

2— — aldrig nattetid. Uppsyningsmannen hade öfverkagit en styrmans roll; han kommenderade rörelserna, och jag lydde efter bästa förmåga. Efter en timmas förlopp kände jag plötsligt aita mina nerver slappas, och jag nedföll sanslös på toften der jag satt. — Han tål inte mycket, sade uppsyningsmannen helt lugnt. — Två andra; vi måste hem! Man lyftade genast undan mig, och under minå efterträdares fötter sökte jag ati genomtränga det mörker, som höljde mina tankar, Stundom skingrades detta töcken af en ljusglimt, oeh jag såg hela det ohyggliga dramat, blodigt, afskyvärdt och t. Vi nalkades Saint-Laurent. Klockorna ringde till aftonbön. Ljussken genomkorsade gatorna, fönsterluckorna tillslötos. Några fönster förblefvo upplysta likt nyr fikna ögon. Knappt hade båten vidrört stranden, förrän jag hoppade i land och skyndade bort. — — Kamraternas röst återkallade mig. — Holla, Pierre, och dina paketer? Jag hade glömt allt, och jag måste återvända, Man belastade mig på bästa sätt, och jag skyndade bort utan att tacka någon. . Slutligen befann jag mig utanför min gårdshäck. Jag var hemma! Hvad gjorde barnamörderskan väl nu? Och min dotter! Min dotter! Misstroende, Jag ryckte häftigt upp dörren och skyndade in som en galning.