Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1868, sida 1

srymheten, och det var mot värnlösa varelser, anförtrodda åt hennes omsorger, som hon hade anbringat sina marter, gradvis och småningom, för att mätta sin blodtörst genom de smås lidande och njuta af deras långa dödskamp, utan att gå miste om en enda neryryckning. Hon stack en knif i deras hals, en half tum den första dagen, en hel tum den följande, dagen derefter två, tre och slutligen kela klingan. De olyckliga kunde ej ännu tala. De kunde ej beklaga sig, de dogo! Tre gånger hade hon upprepat dessa gräsligheter inom tre särskilda familjer. Tre gånger! — Det var ett fasaväckande vansinne, De gräsliga tankar, som härvid korsade sig i min hjerna, skall ingen någonsin kunna ana; jag mins dem icke mera sjelf. Jag hade behof af fria luften, Jag qväfdes. — — Lyckligtvis erinrade sig vår uppsyningsman, att han hade ett visst antal hufvuden att ansvara för vid kontrolleringen. — Ställning, edra galgfoglar! Nog nu för i dag. Den lilla skaran, van vid militärisk lydnad, uppställde sig i någorlunda ordning och marscherade ned till båten. Natten inbröt, en mörk, dimhöljd natt. Icke den minsta vind, och således omöjligt att bega2na seglen, Jag fattade årorna och slungade båten midt ut i floden, med en enda, nästan ötvermonsklig krastansträngning, som lugnade mig. En feberaktig otålighet förtärde mig. Men jag vågade ej ro med all den kraft jag kände i mina armar; man måste undvika blindskär, och jag kände ej vägen, emedan jag passerat den endast ett par gånger och