Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1868, sida 2

ligen allt täckare. Martine, som var uppe först och sist, höll sitt lilla rike ördnadt och snyggt. Den lillas första leende föranledde otaliga samtal. Detta slags leende antydde att hon ville dricka, ett annat att hon ville lemna sin bädd och bli buren på armen, ännu ett annat förlarade — — allt hyad man vill. Alla dessa biomständigheter under de första åren lemna djupa minnen i hjertåt hos föräldrar, som ej hafva någon annan ömhet, annan ärelystnad, annat tidsfördrif än barnets vagga. Vid början af sin elfte månad förklarade Pierrette, att hon ville gå ensam. Hon förklarade det genom en demonstration. Upprätt på sina korta tjocka ben stultade hon modigt framåt golfvet. Men medelpunkten, som var tyngre än hufvudet, tog öfvervigten. Hon oroades ej af så litet och tycktes förtjust öfver att finna sig i sittande ställning, utan att hafra ansträngt sig derför, Men denna belåtenhet varade ej länge. Dessa oroliga och nyfikna små varelser kunna ej stanna länge på samma ställe. Hon skrek, för att åter blisva ställd på fötter. Men då hon märkte att man ej brydde sig om henne, drog hon sig ur klämman med tillhjelp af armarne, hvilka hon använde som ett andra par ben. Hon gaf sig i väg på syra fötter och täflade dervid med en stor sköldpadda, som helt filosofiskt ströfvade omkring i rummet, Den lilla tog försteget, men sköldpaddans egenkärlek tycktes ej såras deraf. Martine och jag erforo föräldrars vanliga illusioner. Vi kommo öfverens om att vår dotter skulle bli rik, göra ett förnämt parti, och att hon aldrig skulle få