Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1868, sida 3

;tid tagit emot sin älskling i dörren med orden: här får jag minsann besök af inspektoren på Svedberg, hvarpå hon fått till svar: ,ja, det slår in, och hon hade derpå bjudit lille rare inspektoren stiga in. Hon erkände sig hafva skrifvit de omtalade brefven. Att hon i det ena benämnt sin j älskling med tvenne namn, var för det att han i början, då han besökt henne, sagt sig heta Pålssson, men under deras bekantskap hade hon fått veta att inspektoren på Svedberg hette Sylvander, och hon trodde derför att han ljugit att börja med, ty hon betviflade icke att han var från Svedberg, ) han hade ju sjelf medgifvit det. Angående förbindelsen, som Pålsson förevisade och den hon underskrifvit, upplyste hon, att en gosse en afton kommit till henne med ett bref (brefvet förerisades, men var ej försedt med namnteckning), hvari brefskrifvaren bad att Marie ville komma ner på hotell Öresund. Marie tvekade, enär hon aldrig varit på Öresund, men då budet sade att det var inspektoren på Svedberg, som bad om visiten, beslöt hon gå. Ditkommen fördes hon in i ett rum, hvarest hennes älskling väntade. , God dag, Marie, sa han (hon betecknade härmed Pålsson), hur står det till? Jag hör att du både svält och frusit. — ,Ja, det har jag visst, sa jag. — ,,Nå Marie, sa han, Marie har skrifvit bref, oeh nu, Marie lilla, skall jag göra upp. Jag skall säj Marie, jag har en fästmö och skall gifta mig, och det vore tråkigt om detta skulle komma till hennes vetskap, derför skulle vi ju kunna göra upp affären; Marie kan vara säker på att jag skall aldrig glömma henne för det, sa han; vill inte Marie ge mig ett skriftligt intyg att jag är fri och har inte haft med Marie att göra? ,,Jo, sa jag, det kan jag gerna göra, om inspektoren betalar mig, sa jag — och så sa han: ja, Marie kan vara säker på att jag aldrig skall glömma Marie, men när här nu kommer någon opp — för han hade; ställt om det — så skall Marie ställa sig som att vi aldrig hade varit bekanta, sa han, och det låfte jag. Och så kom ju Hasselgren och en till, som jag ieke kände, och när så de voro gångna, fick jag 20 rdr af honom. Herr Pålsson förklarade för osannt hvad Marie Sjögren berättade om ett enskildt samtal dem emellan, liksom att han gifvit henne: penningar, och anhöll att få vittnen hörde om deras sammanvaro å hotell Öresund. Herr Hasselgren hördes först och berättade, att då han en dag varit inne å värdshuset ,,Skandinarien, hade genkäranden Pålsson och dennes svåger kommit till honom och bedt honom skrifva något mellan genkär. och en qvinsperson, som väntade på Öresund. Vittnet medföljde, och inkommen i ett rum, som förmodligen genkär. bebodde, fann vittnet nu företrädande Marie Sjögren, såsom varande den qvinsperson, om hvilken genkär. talat. Sedan vittnet omtalat för henne hvarför han var ditkallad och frågat om det var hennes önskan att gifva Pålsson en af denne begärd förbindelse, som frikände honom från att hafva haft bekantskap med henne, och sedan hon bejakat dessa frågor och sagt att hon ej hade med Pålsson att göra, utan med Sylvander, samt i öfrigt ställt sig så mot den förre, som om de nu tör första gängen träffades, uppsatte vittnet ofvanomtalade, nu förevisade skrift, deri hon frikänner genkär. för att ha haft bekantskap med sig. Vittnet betalades af genkär. för besväret med skrifvelsen. Polisbetj. Samuelsson och Johansson berätta sammanstämmande, att de af kär. Sylvander blifvit anmodade medfölja till qvinspersonen Ingrid Marie Sjögren, och då hon vid framkomsten tillfrågades, om hon skrifvit bref till inspektoren på Svedberg, som henne förevisades, svarade hon ja, men sade sig på samma gång aldrig förr hafva sett den, som nu presenterade sig som ,,Sylvander, inspektoren på Svedberg. Den rätte barnfadern, som hon menade sig ha skrifvit till, var en liten med ljust skägg, som förr sagt sig heta Pålsson. Dorothea Jönsson vet ingenting på saken inverkande. Ett annat vittne, hvars namn undgick ref., sade att när Maries kurtisör, som hon igenkände i Pålsson, kommit, hade Marie alltid tagit emot honom i dörren med orden: se här ha vi minsann inspektoren på Svedberg, då han svarat: ja, så är det. Hon hade aldrig hört honom säga sig heta Sylvander, men deremot sett honom flera gånger, sednast den 22 eller 23 Dec., hafva besökt Marie. Stundom har han knackat på fönstret och bedt vittnet hålla hästen. Ladufogden Anderholm omtalade, att inspektor Sylvander fått ett bref den 8 från Marie Sjögren. Den 9 reste vittnet och träffade Pålsson å Wallåkra gästgifvaregård, hvarifrån han medföljde till Helsingborg. Han sade sig ej vilja medfölja till Svedberg, enär han på förhand visste att han fick ovett till orätta. Det ifrågavarande fruntimret sade han sig ej känna, men trodde att det var ett för hvem som helst, efter hvad han hört. Hr Pålsson bestred näst sista vittnesmålet och j anhöll om uppskof för att få styrka hvar han vistades den 22 och 23 Dec. Kär.-bitr. Andersson bestred uppskofvet och ansåg det vara styrkt, att Pålsson utgifvit sig vara Sylvander, och yrkade derför ansvar enligt 16 kap. 88 nya strafflagen samt inlemnade en ersättningsräkning på 59 rdr rmt, hvarest bland annat var upptaget 10 rdr till polisbetjenterna för deras besvär.