Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1868, sida 3

dren. Under de 3:ne månader det var hos föräldrarne blef det åf dem på alla sätt misshandladt, så att, då tillsyningsmannen i Majorna, hr Hagman, infann sig hos dem, han hade funnit detsamma blåslaget och fullt af sår öfver hela kroppen. Sedan flera vittnen intygat, att de vid många tillfällen hört och sett Carlqvist misshandla barnet, dömdes han att undergå 1 månads fängelse. — Vådadöd. Rådhusrätten afkunnade äfven i går utslag i målet, rörande den olyckshändelse, som den 6 dennes timade, då jernbäraren A. L. Pehrssons 18-åriga dotter, Anna Lovisa, dödades genom ett vådaskott,-som vaktmästarens vid Skarpskyttekåren, Krans, 14-årige son, Olof Pontus, aflossade. Krans dömdes att, för det han under flera dagar haft ett laddadt gevär så vårdslöst förvaradt, att detsamma åtkommits af barnen, böta 50 rdr, hvaremot Olof Pontus frikändes, såsom minderårig, från allt ansvar. (Från Stockholm). Industririddare. Vid Påsktiden infunno sig här i staden tvenne unga män, som uppgåfvo sig vara amerikanare och heta Hardy och Lyons. Det lyckades för dem att, emot vexlar på London, i tvenne härvarande bankinrättningar förskaffa sig penningar till ett belopp af 1,150 pund sterling. Man började emellertid misstänka, att det ej stod rätt till med vexlarnes beskaffenhet, hvilket ock besannades samma dag de utbetalades. Industririddarne hade skyndat sig att med posten afsända större delen af beloppet, men direktören för en af nämnda bankinrättningar hade vidtagit lämpliga åtgärder för att få rätt på den ene gynnaren och infann sig med honom sent på aftonen i posten, då han förmåddes att lemna från sig postqvittot, mot hvars återställande brefvet omsider återbekoms. Härmed voro 750 pd. st. räddade, och för de äterstående, som de sade sig hafva ,,disponerat, lemnade de full säkerhet i engelska aktier. De fingo nu resa och begåfvo sig till Göteborg, men konstapeln Andersson följde dem för att dem ovetande öfvervaka deras rörelser. I Göteborg betalde herrarne ganska riktigt de resterande 400 pd. st. och lemnade så Sverge, der de visst icke gjort några goda affärer. Dessa industririddare, som uppträdde på ett elegant och förtroendeväckande sätt, lära utomlands hafva begått flera och betydande bedrägerier. Sålunda hafva de i Wien förstått att hos ett köpmanshus tillnarra sig 7,000 pd st. Vidsträcktheten af den industri, som de bedrifvit, är ännu ej känd, men tillsvidare är deras verksamhet afbruten, ty enligt hit till öfverståthållareembetet ingången underrättelse hafva de begge herrarne, på anklagelse af polisen i London, blifvit häktade i Hamburg. Deras rätta namn äro Martens och Grey. U Vorsnillningen å Långholmen. Vid rådhusrättens sjette afdelning fortsattes det från förra rättegångsdagen uppskjutna ransakningsmålet med häktade förre sergeanten J. A. Wiberg, anklagad för delaktighet i de af afvikne kamreraren G. Edman vid arbetsfängelset å Långholmen begångna försnillningar af ved och proviant m. m., samt förre direktören vid fängelset, majoren F. A. Tellander. Vid målets påropande inställde sig å kärandesidan vice häradshöfding C. II. Odelberg, af justitiekanslersembetet förordnad åklagare, samt å svarandesidan häktade Wiberg, major Tellander, vice häradshöfding Hultgren i egenskap af ombud för hustru Edman, landtbrukaren Molin, angifven ör delaktighet i Edmanska vedforsnillningarne, samt vice häradshöfding Ludvig Möller såsom Wibergs och Tellanders rättegångsbiträde. Sex vittnen hördes, deraf major Behrencreutz och doktor Klosterberg upplysningsvis, sedan domstolen afslagit åklagarens begäran att få dem hörda på ed, äfvensom befälhafvaren för inre bevakningen å Stockholms cellfängelse P. W. Ameen, sergeanterne R. W. Forssbäck och J. F. L. Conde samt förre sergeanten C. B. P. Bauer. Intetdera af ittnena hade någonting på saken egentligen inverkande att upplysa. Molin inlemnade till domstolen en skritt, hvari han redogjorde för sina vedtransaktioner med Edman och påstod, att åklagaren öfverskridit sin befogenhet då han å honom yrkat ansvar, yrkande i sin ordning ansvar å åklagaren. Derefter återfördes Wiberg i häktet och förhöret börjades med major Tellander, sedan domstolen i strid mot den af Tellander gjorda invändningen förklarat sig behörig att ransaka i målet. Åklagaren inlemnade nu åtskilliga af Tellander underskrifna kassarapporter, hvilka befunnits vara oriktiga, enär ett parti lump, såldt i Juni månad 1861, icke upptagits i kassarapporten förrän i Sept. samma år samt ett ännu större parti, försåldt i Juli månad 1864, i kassarapporten influtit såsom törsåldt först i Dec. månad 1865 och detta icke förrän påminnelse från fångstyrelsen derom ingått. Tellander erkände att han underskrifvit dessa rapporter, men bedyrade vid sin själs salighet att han varit okunnig om de deri förekommande falska uppgifterna. Härtill genmälte åklagaren, att Tellander så mycket mindre kunnat vara i okunnighet om deras öriktighet, som lumpen försålts i stora partier af flera hundra centners vigt i sender samt att såväl sorteringen som bortförandet deraf, hvarvid flera strafsångar begagnats som biträden, försiggått på inre fängelsegården och under fönstren till majorens boställsrum, hvadan han omöjligen kunnat undgå! att märka det, hvarförutom det varit majorens skyldighet som fängelsedirektör att känna huru fångarne sysselsattes och hvad arbete de hade för händer. Detta bestreds af Tellander, som väl medgaf, att han gjort sig skyldig till en ,,oförsvarlig vårdslöshet men ej till brott. Domstolen uppsköt ransakningen till d. 4 instun. Maj, då på aktors medgifvande tilläts Tellander att svara! sjelf eller genom sitt nu begagnade rättegångsbiträde vice häradshöfding L. Möller, vid vite af 10 rår. (Från Helsingborg). Ett kärleksäfventyr, som slutar inför rådhusrätten. Landtbruksinspektoren Sylrander å Svedherg hade till härvarande rådhusrätt uttagif kal