Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1868, sida 1

af hvilka vi, isynnerhet fordom, lidit inom vårt storthing och i de offentliga organer, som representerade bondepartiet, nemligen hänsynslöshet i diskussionen och brist på aktning för personligheten, isynnerhet inom regeringen; men detta är något, som ingen har större uppmaning att vänja sig vid och tåla, än regeringens stridstuppar, ministrarne, och till slut tror jag likväl, att tonen är lika god i våra nationalförsamlingar, som i de stora ländernas, hvilka ju i allt skola vara vårt mönster. Från hvilken sida vi sålunda betrakta denna vigtiga tilldragelse, måste vi förklara det af de handlande personerna tagna steget för oriktigt och kunna fördenskull på intet sätt skänka dem vår sympati. Jag vill likväl anmärka, att många antaga, det vi ännu ej erhållit känedom om hela sanningen och att skälen ör dessa 4 dugliga män att resignera ligga långt djupare än som uttalats. Ifall vi således komma till bättre kunskap, skall det glädja oss att kunna förändra våra här ofvan uttalade åsigter. — Af ministrarne äro exc. Manderström, på grund af sin ställning till våra gemensamma angelägenheter, den, som är mest känd här i landet. Vi anse honom för jen genialisk statsman, hvilken ej för närrarande skall kunna ersättas på sin post af någon lika god man i hela Sverge, hvarför vi ej rätt vilja tro på hans afsked. Manderström säges här hafva tvenne utan tvifvel plausibla skäl till att draga sig tillbaka, nemligen de trakasserier, hvilka han allt emelfanåt ännu från skandinavernas sida måste utstå sedan de bekanta danska affärerna, och för det andra emedan det, efter förljudande, förestår en komplett förändring i ordnandet af vår diplomati och vårt konsulatsväsende, hvilket han ej vill öfvervara; men det synes oss, som sagdt, att han kunde ha bestämt sitt afsked till en lägligare tid och då öppet uttalat dessa skäl. I brist på andra ämnen af intresse, skall jag här nedan lemna en kort resumö af en utaf Höiesteret i går afkunnad dödsdom, hvilken måhända kan intressera! en och annan, emedan förbrytaren är svensk och emedan saken antagligen skall visa dem, som kämpa för dödsstraffets afskaffande, att det ännu förekommer fall, hvilka nödvändiggöra detta straffs bibehållande, i det intet hopp föresinnes att förbättra en dylik brottsling. Just i går emottogo vi äfven underrättelse från London om, att motionen i England om dödsstraffets afskaffande fallit. — Den ifrågavärande brottslingen, Olaus Andersson, är fögd år 1815 i värheten af Kongelf och har, innan han år 1867 kom till Norge, ! tvenne gånger varit straffad för stöld med fängelse vid vatten och bröd samt för mordbrand med 10 års straffarbete. Han srigafs ur straffanstalten den 29 April sistl. år och uttog pass till Göteborg för att gå till Norge, i det han söregak sig ha erhållit anställi här. Han upbeits ver sig vara gift, men barnlös. Då han! i Maj månad förra året kom hit till landet, fortsatte han med stölder; redan den 25 Juni blef han i Holmestrand dömd under namnet Elias Pedersen, som han tagit sig. På ett betyg, som ban fått en svensk gesäll att skrifva åt sig och hvari han kallade sig Magnus Larsen, fick han tjenst i Sanne, der han bestal sin husbonde och gaf sig undan med hans häst och kärra. För denna stöld är han dock ej tilltalad. Sednare begaf han sig till Christiania, der han fortsatte med att stjäla och blef genom stadsrättens dom lld för första resan stöld, då man ej kände hans antecedentia. Då han den 25 December frigafs efter utståndet straff, var han alldeles blottad på penningar och måste tigga. Han gick då den 28 uppåt. landet, i assigt, såsom han säger, att försörja sig genom stöld eller arbete, a Iltsom det kunde salla sig. Dagen derpå kl. mellan 3 och 4 på e. m. kom han till ett ställe vid Skedsmo prestgård, der han sökte logi, men fick afslag, och derpå till ett annat ställe i närheten, hvarest den gamla enkan Margrethe Vestvolden bodde och hos hvilken han erhöll herberge för natten. Han uppgaf, att han kom från Trondhjem och skulle till Christiania. Han samtalade tills fram på aftonen med en-1 kan och en annan person, som sedermera igenkänt honom. Sedan denne asflägsnat sig, ordnade hon en bädd åt honom på nägra stolar, der han lade sig. Enkan lade sig i sin säng och somnade genast. Då han hörde henne sofva, kom den tanken plötsligt på honom att döda henne. Han tände ett ljus och tog en på väggen hängande betsman, i hvars runda ända : var ingjutet bly. Med denne ställde han sig framför sängen, i hvilken den gamla qvinnan låg på ryggen, och gaf henne K h 1 Å l i efter marandi midt i pann afbröts. Då på sig, dermed ytter fattade a två slag med betsmannen an så hårdt, att mordvapnet : Lon emellertid ännu rörde han en yxa och gaf henne! e 2 slag i hufvudet, ,pål! längre skulle pinas. Yxan hittades sedan blodig i rummet. Han påstår bestämdt, att qvinnan sot då han gaf henne det första slaget och att hon ej kunde göra något motstånd, äfvensom att hon genast blef sanslös. Efter mordets förösvande, började mördaren genomsöka huset och tog en flaska bränvin, en liten ask, i hvilken fanns omkring 2 ort, ett par stöslor, enl dosa med kaflebönor samt något linne.l, Det mesta häraf nedgräfde han vid sidan af an i närhoten af lnset. det det hon ej