Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1868, sida 2

nornas kasern bar befallt mig ha båram i ordning för bagaget. — Aha, är det så! Och samtalen fortforo, motsägande, högljudda, men i sjelfva verket glädtiga. Man föreställde sig att dessa olyckliga tillförde oss litet af hembygdens luit. Jag kände mig uttröttad. Jag var hungrig, ty jag hade ej ätit något sedan morgonen. Med en sista ansträngning drog jag mina fyra cedrar inom min gårdshägnad och lät dem ligga utsatta för solen, som förträffligt torkar byggnadsvirket. Jag beredde mig just att sätta mig till bords, då ett kanonskott föranledde mig att spritta upp. Jag skyndade ned till stranden. Det var fartyget; — — det befann sig endast ett par hundra alnar från SaintLaurent. Hela kolonien skyndade ned till flodstranden. Direktören och de fromma systrarne ställde sig främst, och genom hopen lopp en rysning af nyfikenhet och rörelse. Fartyget lade till midt framför oss. Den ena efter den andra af de olyckliga varelserna uppsteg ur kölrummet och blickade på sin tillkommande vistelseort, med den slöa och djuriska nedslagenhetens dystra ögonkast. De uppställde sig på däck, likt får, som skola klippas, väntande, undergifna och viljelösa. Man lade ut landgången, och den hemska paraden började. Eländet, hungern och lasten hade tryckt sin prägel på nästan alla dessa ansigten. Dunkla ögon, pannor utan tanke, och dessa ohyggliga knotiga, köttlösa armar, som nera likna gorillans ledamöter än menskiga lemmar; lägg dertill smutsiga kläder,