Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1868, sida 2

under spinner sitt nät Jikasom våra träd gårdsspindlar, ehuru så tätt och starkt att till och med ganska stora foglar e kunna befria sig derur. — Jag vill ej dag tala om tigrar eller ormar, emedar jag ej ännu hade råkat ut för dem. Jag hade lycka med mig. Kort efte mitt inträde 1 skogen varseblef jag fyrunga och raka cedrar. Härmfoglar upp repade öfverallt den melodi jag hvisslade under mitt arbete; honungssoglar med fjädrar, hvilka glänste som juveler, svär made mellan bladen. Jag qvistade omsorgsfullt mina träd för att kunna draga dem genom slingerväxter och rötter; slutligen hann jag fram till gångstigen, och jag kan försäkra at! jag andades lättare. Jag hade en half fjerdingsväg fram till min hydda, och således förestod mig ännu ett styft arbete. Jag sammanfästade mina stammar med ett starkt rep, som jag derefter lade öfver mina axlar och började släpa dem öfver den sanka marken. Jag måste ofta stanna för att hemta andan, men slutligen nådde jag målet. Hela byn var i rörelse. Vi skulle höra nyheter hemifrån, ty det väntade fartyget hade inlupit i Maroni. Frågorna korsade hvarandra, och jag kan försäkra att karlarne ej visade sig mindre pratsjuka än dvinnorna. — Man väntar dem! var det allmänna ropet. — När då? — I qväll. — Nej, i morgon! — I qväll, säger jag, och jag är säker lerpå; en af de fromma systrarne i qvin