Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1868, sida 3

jag lemna Wanda i edra XIX. Qvinliga straffångar. Tidigt den röljande morgonen återvände Prelauney till Suryperes sang. Natten hade varit god, och han kunds ortsätta berättelsen om sina olyckor. — Ön Cayenne är, isynnerhet under ie första vintermånaderna, underkastad ic mest vexiande och oregelbundna temheraturförhållanden. — Hela kolonien hade sätt till hyl2, uppfylld ar dystra farhåsor; vinden röt utaniör; emellan Stormlarne hördes det gälla skriket ar qu:juin, en slags vipa, hvars namn liknar judet af hennes hemska skri; de stora träden, som resa sig utefter floden, suckade och likasom qvedo, derefter hördes bland detta tumult ett förfärande brak. Det var någon af de stolta palmerna, som. knäcktes med ett skarpt, plötsligt ljud, efter att länge hafva bållit stånd mot orkanen. Då jag steg upp, herrskade ett fullkomigt lugn och himlen var genomskinligt blå. Ineekterna svärmade i solljuset, och pj ett enda moin syntes vid horizonten. Ännu inga underrättelser om det i farg adda fartyget. Jag hade beslutat annda min dag i skogen. Jag saknade ett lider, och trädfällningen, detta hårda arbete, som tager alla krafter i anspråk, ingaf mig hoppet om att mitt blod och hufvud skulle lugnas. Att fälla ett träd i dessa trakter är för enadt med svårigheter, hvarom man ej har någon för ställning i vårt hemlands skogar. (Forts.)