mängd äfventyr, som kunde halva skrämt barnen. Lyckligtvis sofvo de, och hela sällskapet tycktes roas af dessa rysligheter, . Jag följde barnens exempel och gick hem för att lägga mig. Men under hela natten förde min upphetsade inbillningskraft mig ut på den ofantliga Atlanten. Jag befann mig i en liten båt, som dande öfver böljorna. Jag nalkades fartyget Jean-Bars, som jag såg strandadt i min dröm, och ja 3 räddade alla de sjutio qvinnorna med mitt nötskal. Då jag vaknade om morgonen, trodde ing att Jean-Bart snart måste anlända, och aft, oa det bland de deporterade fanns någon, som behagade mig, skulla man kanske ej vägra mig hennes hand, XVIII. Återkomsten till hyddan, Vid denna punkt af berättelsen inträdde en betjent i Jukrummet. Surypre afbröt sin bigt. — Hvad är det? frågade Trelanney. — Mylord, den bondqvinna ni efterskickat har nu kommit. Trelauney steg upp och erfor en käftig Sinnesrörelsa. — Madeleine, min andra mor! sade han för sig sjelf. Derefter vände han sig till Surypere. — Hvila dig, sade han till honom, -morgon kan du fortsätta din berättelse. Madeleine väntade i matsalen, Den stackars qvinnan hade åldrats mycket. Hennes hår var nu fullkomligt grått, hennes skrynklor djupa, hennes blick smärt