Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1868, sida 3

RIKSDAGEN. Lördagens sammanträde. Diskussionen i Andra Kammaren om upphäfvande af stadgandet i grundlagen, att riksbankens sedlar skola som mynt erkännas. Konstitutionsutskottet har med anledning af en utaf hr Wallenberg väckt motion föreslagit sådan förändring i regeringsformens 72 8, hvarigenom orden ,, Riksdagen allena eger rätt att genom banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas, skulle komma att utgå, samt orden , Dessa sedlar skola vid anfordran efter deras lydelse af banken med silfver inlösas utbytas mot orden ,,Riksbankens sedlar skola vid anfordran efter deras lydelse af riksbanken inlösast. Rörande detta förslag uppstod en vidlyftig och intressant öfverläggning, som upptog hela törmiddagens sammanträde. Frih. Koskull erhöll först ordet och utvecklade de skäl, hvilka förmått honom att reservera sig mot utskottets förslag. Talaren förmenade, att det icke skulle leda till det mål, som man delvis med detsamma afsett, eller att de enskilda bankerna framdeles skulle se sig tvungna att inlösa sina sedlar med klingande mynt. Detta mål kunde endast ernås, såvida nu ifrägasatta åtgärd förutginges af tvenne andra, nemligen först utfärdande af ett stadgande, hvarigenom icke någon ytterligare oktroj meddelades privatbankerna, med mindre de underkastade sig den förändrade banklagstiftning, som kunde komma till stånd samt för det andra, att såväl för riksbankens styrelse och förvaltning, som för de enskilda bankerna måtte stiftas nya lagar åsyftande en jemn samverkan dessa banker emellan. Vidtoges deremot nu omedelbart den nu föreslagna förändringen skulle deraf uppkomma flera menliga följder. Dels skulle riksbankens sedlar, då de ej längre såsom mynt ansågos, förlora i kredit och värde, dels skulle den orättvisa uppstå, att privatbankerna, till följd af de dem redan beviljade oktrojer, icke skulle kunna åläggas att inlösa sina förbindelser med klingande mynt. Af dessa skäl yrkade talaren afslag å denna del af förslaget, hvaremot han godkände den andra delen, eller den, som afsåg att gifva riksbanken frihet att inlösa sina sedlar med vare sig guld eller silfver. Hr Witt framställde enahanda yrkande i den öfvertygelsen att förslaget endast afsäge att tå privatbankssedlarne tillerkända samma gällande kraft som riksbankens sedlar. Hr v. Troil erinrade derom, att frågan här eneast gällde att få det framställda förslaget antaget hvilande till grundlagsenlig behandling vid 1870 års riksdag, och en sådan åtgärd kunde väl icke innebära någon våda. Hvad anginge sjelfva stadgandet, som nu var föreslaget att upphäfvas, nemligen det att bankens sedlar skola som mynt anses, så vore det både öfverflödigt och skadligt, då det icke var derigenom, som sedelvärdet hade hållits uppe, utan detta egt rum genom realisationen. För öfrigt skulle genom bifall till förslaget möjliggöras den af alla önskade förändringen i afseende på privatbankernas sedelutgifningsrätt, nemligen att denna skulle grundas på skyldigheten att insösa sina sedlar med klingande mynt. Så länge deremot det stadgande qvarstode, att riksbankens sedlar skola gälla som mynt, kunde man icke emotse en sådan förändring, då man naturligen icke kunde stifta några undantagslagar i detta hänseende för privatbankerna. Beträffande genomförandet af den föreslagna föraAndmagen vore det val dat alt Larsalunde udpunkt ej vore den mest gynsamma härför till följd deraf, att såväl bankens metalliska kassa vore ovan