Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1868, sida 3

e g. get oc tagande att hvila till 1870 ars riksdag, en åtgärd, som deremot bekämpades af hr Medin, hvilken ansåg detsamma helt och hållet förkastligt. Friherre Liljencranta genmälde mot hr Agardh, beträffande hans påstående att här icke existerade någon tvångskurs, att talaren sammanblandat frågan om tvångskurs och den, huruvida sedeln verkligen representerade det värde, hvarå den lyder, eller ej. Talaren förordade förslaget, som ju föröfrigt endast innebure ett öfverflyttande af den ifrågaställda förändringen från grundlagen till civil-lagen. Hr Hedenberg yrkade afslag å den första delen af förslaget, men förklarade sig godkänna den del deraf, som rörde riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar. Herr Lönnberg deremot gillade utskottets hemställan i dess helhet och sökte visa det riksbankssedeln verkligen utgjorde ett tvångsmynt, så länge den under alla omständigheter skall utgöra ett lagligt betalningsmedel. Frih. Gripenstedt påpekade, att det nu framlagda förslaget ingalunda grundade sig på några nya åsigter, samt vederlade det påståendet, att samma förslag skulle vara framstäldt till privatbankernas fördel. Det vore ett faktum, som af ingen kunde bestridas, att allmän oro uppstod i landet, så snart bankens metalliska kassa något forminskades. Huru förklara detta om icke dermed, att såväl hela landets ekonomiska ställning, som hvarje enskild medborgares väl vore, genom stadgandet att bankens sedlar skola gälla som mynt, sammankedjade med denna bank på ett sätt, som vore på samma gång olyckligt och i andra länder oerhördt? Och likväl tycktes man vara beläten med detta band, ett förhållande, som vore högst besynnerligt och endast kunde förklaras genom vanans makt, ty ifrågavarande stadgande innebure onekligen i sig roten till en ständig, öfver hela landet sväfvande fara. Till bevis för att denna äsigt ej vore ny, uppläste tal. ett af honom vid 1859 års riksdag afslket anförande, samt ådagalade att en tvångskurs verkligen de jure egde rum genom grundlagens stadgande i den oftanämnda 72 F, ehuru ej de facto, så länge banken egde förmåga att inlösa sina sedlar. Talaren hoppades väl att riksbanken, hvilkens soliditet för närvarande vore höjd öfver allt tvifvel, alltid skulle kunna uppfylla sina förbindelser, men blotta möjligheten af ett motsatt förhållande vore redan för mycket och borde mana till borttagande af ofvannämnda stadganden, en åtgärd, som skulle vara af mycken vigt ej allenast med afseende på riksbanken, som derigenom skulle upphöra att vara en anstalt, den der beherrskade hela landets eganderättsförhållanden, utan ock för privatbankerna, såsom varande det första och största steget till förbättrad lagstiftning i afseende på dem. Anledningar kunde för öfrigt uppstå, hvilka framkallade en oförmögenhet hos banken att gifva full valuta för sina sedlar. En sådan olycka kunde man tänka sig uppkomma antingen i följd af bristande förmåga — banken kunde skötas illa — eller i följd af bristande god vilja hos dem, som hafva makten att häröfver bestämma. Att det genom borttagande af tvångskursen skulle vara meningen att. ställa privatbankerna på lika fot med riksbanken, vore så mycket mindre sannt, som säkerligen alla önskade, att alltid vissa bestämmelser gjordes till förmån för riksbankens sedlar i afseende å uppbörden m. fl. förhållanden. Att neka förslagets antagande att hvila till grundlagsenlig behandling vore att påtaga sig ett ansvar, för hvilket hvar och en borde rygga tillbaka. Hr Ocklind gillade förslaget i sin helhet, men hade mot formuleringen af dess sednare del att göra den anmärkningen, att densamma icke angåfve den myntsort, hvarmed riksbankssedeln skulle inlösas. Hr O. Jönsson yrkade afslag å utlåtandet så i ena som andra afseendet. Om upphätvande af ifrågavarande stadgande vore så vigtigt, som man påstått, så kunde ju förslaget härom upptagas vid nästa riksdag, antingen af regeringen eller af någon enskild motionär. Härigenom blefve det slutliga afgörandet icke på något vis fördröjdt, men deremot vunnes den fördel, att frågan vlefve ventilerad och skärskådad tre gånger i stället för två. Tal. sökte derjemte visa, att genom upphäfvande af ifrågavarande stadgande och dess öfverflyttning till civillagen, riksdagen afhände sig sin rätt att ensam sköta kankens angelägenheter. Hr Siljeström ansåg förslaget dels innefatta ett steg att ställa privatbankernas sedelemission på säkrare grundvalar än hittills och således gifva dessa banker större soliditet, dels utgöra förberedelsen och utgångspunkten för ett nytt system och ett bättre bankväsende. Talaren ansåg det stridande mot all ide om penningeväsende och realisation samt mot finanslärans abed att allting gäller för hvad det är, att sedlar skola hafva rangen af guld och silfver. Yrkade förslagets godkännande. Grefve Posse fann tydligt att papper aldrig kunde anses för mynt, men hade en mot åtskilliga föregående talare afvikande uppfattning om hvad med tvångskurs borde förstås. Han ansåg nemligen att en sådan förefunnes endast der, hvarest lagen lade hinder i vägen för medborgarne att erhålla klingande mynt för sina sedlar. Borttagandet ur grundlagen af riksbankens rättighet att få sina sedlar såsom mynt ansedda måste emellertid förordas, då härigenom förbereddes ett högeligen önskvärdt mål, nemligen att de enskilda bankerna blefvo tvungna att inlösa sina sedlar med klingande mynt. Den andra delen af förslaget innefattade en förberedande åtgärd att få guld antaget till standard, hvarigenom bland annat skulle åstadkommas stor lättnad med afseende på liqviderna med utlandet, då 84 af vår! import eger rum från länder med guld till standard. Hr Mannerskantz godkände förslaget såsom ledande till andra önskvärda förändringar i banklagstiftningen. Hr Uhr trodde deremot, att man! utan fara kunde ogilla förslaget, då det i alla fall kunde vid nästa riksdag förklaras hvilande, såvida man då erbållit ett tillfredsställande förslag till ny banklagstiftning. Hr Hierta förordade förslaget och kunde icke för sig förklara den ovanliga värma, hvarmed man behandlade denna fråga; trodde dock att densamma möjligen kunde vara framkallad af åtskilliga i dessa dagar synliga tidningsartiklar, hvilka mycket erinrade om djefvulens jemmerliga grasserande i Roslagen. För afslag å utlåtandet i sin helhet yttrade sig hrr Åke Andersson, Jonas Jonasson från Kalmar län, P. Nilsson i Espö, Östman, Rundbäck, Jöns Pährsson, P. Nilsson från Kristianstads län, Jon. Andersson, O. B. Olsson och C. Ivarsson, hufvudsakligen af skäl att frågan ännu en tid kunde tåla att tänka på, att den föreslagna förändringen skulle rubba sjelfva grundvalarne för bankens kredit, samt blifva högst skadlig för folket, emedan, i händelse banken en gång komme på obestånd, de skattdragande finge betala sina utskylder med ett så mycket större belopp riksbankssedlar m. m. m. m. IIrr Hessle och Key godkände deremot förslaget, den sednare under förklarande att han gillade principen, men att han ickess ansåg den närvarande tidpunkten med sina i många afseenden ogynnsamma konjunkturer vara den rätta för att verkställa en dylik reform. Men då det nu endast vore fråga om att få förslaget hvilande och detta voro så mycket mindre farligt, som troligen 1870 års riksdag komme att i andra kammaren se vida flera jordbrukare än nu och i följd deraf de äsigter, som redan nu ofta för sig vunnit majoritet, då skulle komma att göra det i ännu högre grad, yrkade talaren förslagets antagande till hvilande. Hrr Lindström och Björck yttrade sig, i anseende till den långt framskridna tiden, helt kort för bifall till den ifrågasatta förändringen. Sedan ytterligare hrr Rosenberg, Leffler och Grafström uttalat sitt godkännande deraf, afslutades diskussionen. Vid härefter anställd votering förkastades