Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1868, sida 2

2— 2 O— lenna lära en väldig stöt, i det man der ick tillfälle att anställa jemförelser, hvilka pj utföllo till den danska målarekonstens fördel, och ungefär samtidigt dermed anvisade Carl Bloch i sin Prometheus, icke utan mycket motstånd, den nya riktning, hvilken vår konst borde inslå. Hans Niels Ebbesen är ett steg i samma riktning, måhända icke fullt så stort som det första, men likväl lyckadt och imponerande. den öppna dörren står Niels Ebbesens väldiga gestalt; med den ena handen uppstöter han den smala dörren, i den andra håller han svärdet. Bakom honom synas hans män, hvilka öfver sin anförares rygg nyfikne titta in i rummet. En af dem, som står hjelten närmast, upplyfter en eldbrand, från hvilken ett klart sken faler öfver riddarens prunklösa, men mäkiga och allvarliga gestalt, som synes växa u längre man betraktar den. Afgörandets stund är slagen. ,,Den kullede Greve ar sprungit upp ur sängen; han har redan anat oråd, och i det han med. högra handen griper om svärdet, stirrar han på de objudna gäster, som störa hans nattro. Från en matta framför sängen har hans hund rest sig och visar tänderna åt de kommande. Grefve Geerts figur liknar måhända väl mycket en vanlig stigmans, ör att kunna passa för den man, som höll Danmark under sin jernhärda spira; men deremot är Niels Ebbesen ypperlig. Enhvar känner, att så såg ,Danmarks befriare ut då han ,,vog den kullede Grevel, icke i ett ögonblicks öfverilning, icke som följd af ett permanent, fanatiskt rus, utan med mogen öfverläggning och i känslan af situationens allvar dödande sitt fosterlands förtryckare. Man berättar, att det kungliga bildergalleriet på Christiansborgs slott skulle ha beställt denna tafla, men att styrelsen, sedan densamma var färdig, öfverenskommit med konstnären att ej köpa den — Gud vet af hvad skäl! Den har sedermera blifvit såld till länsgrefve Moltke-Hvitfeldt till Glorup. — Åunu längre tillbaka i tiden går en af Storck målad tafla, föreställande Kraka, som löser Ragnar Lodbroks gåtor. Konungen, hvilken man, efter att hafva läst sagan, allmänt föreställer sig som en hög, välväxt gestalt, är här en nägot sammankrympt figur, som sitter på en sten vid strandbrädden, der han nyligen gjort landsång, omgifven af sina män. Framför honom står Kraka med ryggen vänd mot Åskådarne, insvept i ett fisknät, då hon skulle infinna sig hvarken naken eller klädd; hon visar konungen den lök, i hvilken hon bitit, för att hvarken vara fastande eller mätt, och i ett snöre håller hon sin ledsagare hunden, så att hon ,,ej var ensam och likväl ej åtföljd af någon menniska. Ej heller Kraka, hvilken jag tycker, att man alltid må te tänka sig såsom inbegreppet af allt behagligt och skönt, motsvarar denna föreställning. — Rolf Krake och hans män bana sig väg öfver bålet i kung Adils sal är namnet på ett stycke af Anker Lund, men på hvilket det förekommer mig, att den starka röken från bålet hindrar en från att rikigt se figurerna. Personer, hvilkas ögon iro starka nog att genomtränga röken, örsäkra emellertid, att utförandet är raskt och hurtigt. — Dermed äro vi då färdiga ned de historiska målningarne, af hvilka största delen, mera på grund af ämnets Deskaffenhet än genom utförandet, ega mspråk på vår uppmärksamhet, och vi ilja nu endast kasta blicken på trenne wbeten af danska konstnärer, hvilka gerom sitt utförande äre värda att framnällas. Det första af dessa bringar oss n hälsning från en af Europas yttersta ounkter. Det är Europafyren på Gibralar af Carl Neumann. De fradgande bölorna brytas mot den branta klippan, som öjer sig ur hafvet och på hvilken det nsamma fyrtornet reser sig. Ett enda artyg gungar på böljorna, och öfver vatenytan sväfva måsarne, omkretsande klipans fot. Vid horisonten skönjas kontuerna af den nära och likväl så fremnande verldsdelen. Det är en storartad ch mäktigt gripande tafla. Den andra nålningen är af tru Jerichau-Baumann, Ö ildhuggaren Jerichaus hustru. Den företäller en sårad krigare på plågans läger; ödens blekhet är utbredd öfver de ädlal( ragen, men man känner, att den själ,li om snart skall gå hädan, är mogen för vigheten. Om hans vandel i lifvet talar i et riddarekors, som ligger på stolen bred-t id sängen och som är — det känner san — ett välförtjent erkännande af denli jeltedat, genom hvilken han erhöll sitt i anesår, och att han äfven är förberedd f å att gå evigheten till mötes, ser man JI f qvinnogestalten vid sängen — hanss istmö, som med hans hand i sin läser ir honom ur löftenas bok. Och att evig-: etens portar skola öppnas för honom och, en odödliga själen ingå till det nya lif-s et, derom synes den blommande rosen sI id sidan om honom och de grönskande G 1 S f 1 E r 8 I l b okgrenarne utanför fönstret utgöra ett ursel. — Från dödens läger vända vi ss till döden sjelf. I ett af de innersta immen hänger, omgifven af sorgflor, den sta helsningen från en ung, lofvande onstnär, målaren L. A. Schou, som för ort tid sedan drog sitt sista andedrag nder Italiens ljusa himmel. I bakgrunen synes Colosseum, hvarifrån den stora ronsstaty blifvit hemtad, som hvilar på ignen, hvilken just nu stannar under itusbågen, emedan de ilskna tiurarnelt