Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1868, sida 1

vit gripet, förhördt och dömdt. Ni ensam har hitintills lyckats undgå rättvisans efterspaningar, och genom ert uteblifvande har ni blifvit dömd till fem års straffarbete. Det sista dådet af ert band har väckt ett sorgligt uppseende under rubrik .Pontaillers mälk. En gubbe, som bodde i Rueil, fullkomligt ensam, och som ryktet anklagade för girighet, har blifvit anträffad bunden vid sin säng och till hälften qväfd af ett starkt tåg, som hade skurit in i köttet, under de ansträngningar han gjort för att befria sig. Huset har blifvit plundradt från källaren till vinden, och på offrets egen kärra hafva edra kamrater bortfört bytet. Denna kärra har vägledt polisen i sina efterforskningar. Jag har sagt er — och det vet ni för öfrigt, — att edra medbrottslingar hafva bekänt allt, och uppgifvit er som anstiftaren af detta brott. Gubben betraktade mig alltjemt, medan han talade. Jag var öfverväldigad och kunde ej finna ett ord till mitt försvar. Erkänna förvexlingen var att påtaga sig ansvaret för ett bofstreck, vida mera upprörande än sjelfva brottet, och om än straffet blifvit lindrigare, skulle jag hafva funnit det tyngre att bära. Och dessutom erfor jag en tröst vid den tanken af ett hyckladt ädelmod, att jag skulle lida en annans straff och icke mitt eget. Domaren kände medlidande med min synbara förintelse. — Har ni ej några förklaringar att lemna? frågade han. De kunde mildra er dom och förändra edra fem års landsförvisning till enkelt fängelse. — O, fängelset, tänkte jag, aldrig! Det