Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1868, sida 3

de kunna bespara sig det besväret att t. ex. tillsända en långt bort boende syster några papper, genom att helt enkelt sjelf underteckna hennes namn och inlemna dem. En kassör vid en pensionsinrättning säger, att underskrifterna på de ärliga uppgifter, hvilka de pensionsberättigade damerna skola insända om att de fortfarande lefva och äro ogifta, ofta måtte vara falska, eftersom från samma familj kunna komma fem, sex stycken sådana uppgifter, riktigt nog med olika namn, men namnen skrifna med alldeles samma handstil. Hvad det beträffar att skrifra ett namn på en vexel för en annan eller godtgöra glömskan hos en slarfvig väninna, som har sändt dem en anvisning utan underskrift att inkassera, så är det något, som många hundrade unga damer icke ett ögonblick skulle draga i betänkande att göra. De veta med sig sjelfva att ingenting orätt är på färde, och att icke något bedrägeri åsyftas, och de kunna alldeles icke förstå, hvarför man skall göra så många omvägar för en blott och bar formsak. Det är märkvärdigt att de icke oftare komma illa ut för sina små oskyldiga förfalskningar.