Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1868, sida 2

ten; jag fattade den, för att draga kroppen till mig, Denna hand var redan kall, isande kall. Hufvudet skiljde sig från örongottskudden vid den rubbning jag åstadkommit; det lutade sig mot mig, der jag stod på och det vaggade likasom hånfullt. Jag drog alltjomb åt mig detta stelnade lik, omärkligt långsam. Armarne befunnossig redan utom sängen, och) den dödes hufvnd hvilade mot min axel. Jag drog mig tillbaka, alltjemt på knä, och nalkades min säng. Likets fötter släpadeljpå golfvet, blåbleka och hornaktiga. Jag måste göra ett slut på detta! Genom att upplyfta den ohyggliga bördan i mina armar, smög jag den, darrande, under mitt täcke. Mitt mod var nära att öfverge mig. Men detta var ännu ingenting, det var endast början till ohyggliga qval. Hvad som återstod af Surypere hade blifvit lagdt i mitt ställe; det återstod mig nu att intaga Suryperes plats, Fattar ni detta? Lägga sig på dessa lakan, fuktiga af dödens utdunstningar, och tänka: Hans hufvud har hvilat på denna klibhiga hufwudgärd, mot hvilken jag lutar mitt, jag könner i madrassens fördjupning astrycken efter denne numera liflösa kropp. Se der fasor, som ej kunna golildras, och då gryningen inbröt, svär jag er, att jag tackade Gud ur djupet af min själ. Lord Trelaunay gjorde en rörelse på sin stol. Det var den första sedan hörjan af denna långa berättelse, och kring hans fina mun spelade ett svagt leende, Pierre såg det och hejdade sig. — Fortsätt, sade den unge mannen. Jag vill se dig befriad från denna belägenhet.