Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1868, sida 2

operor är till sinnandes, men lider derföre ingalunda brist på anslående och för sångaren tacksamma momenter. Utförandet var emellertid just icke så särdeles väl egnadt att göra dess af maöstron åsyftade, med vanlig skicklighet beräknade effekter något så när förnimbara för åhöraren. Ensemblen var neml. skäligen klen, och om än sgra Cari, som öfvertagit Gastones parti, sjöng den i första akten inlagda dryckessången ur ,,Lucrezia Borgia med en friskhet, som framkallade lifligt bifall, så torde bland de resp. rollinnehafvarena näppeligen någon annan än sgra Oalisto vara förtjent af ett lofordande omnämnande. Det sätt, hvarpå denna förtjenstfulla artist utförde Violettas bekanta aria i första akten, de rörande scenerna i andra akten samt den stora slutscenen tycktes rätt lifligt intressera publiken och belönades äfven med rikliga applåder och framropningar. Sgr Panteleoni gjorde genom sin alltigenom för låga intonation åhörandet af den äldre Germonts sångparti, måhända det vackraste i hela operan, till en snart sagdt outhärdlig tortyr. Hans öfverdrifvet hritmenade ansigte var dertill hemskt att skåda. Sgr Bentamis (Alfredo) sång och hållning voro om möjligt färglösare än vanligt.