Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1868, sida 2

— Inte så fort, brummade han och visade dem tillbaka, rör honom inte, det är min sak. Då han såg mig beqvämt utsträckt med armarne längs kroppen och hufvudet något upphöjdt, slog han bärarne på axeln. — Framåt nu! En butelj godt vin väntar er vid återkomsten. Men steg för steg, och låt oss följa trottoiren för att undvika vagnarne. Färden drog tid, och ännu mera tidsödande voro formaliteterna vid mitt emottagande. Men Saturnin gick öfverallt, kände allt och påskyndade allt. En annan bår väntade vid hospitalets port. Men Saturnin tog försteget, och porten öppnades för oss. Den andra sjuka måste vänta. Slutligen efter en halftimmas förlopp, tack, vare min outtröttlige vän, innehade jag numro 33 på hospitalet, bredvid en tom säng. Några minuter efter mitt emottagande infördes den andra sjuka i salen, och systrarne anvisade bärarne sängen numro 34. Jag hade en granne. Den ljumma luften i detta stora tysta rum hade återupplifvat mig. En underläkare hade låtit gifva mig ett glas varmt vin, och ehuru öm i alla lemmar, erfor jag likväl ett visst välbefinnande. Jag vet ej huru jag föll på den tanken att vilja betrakta mig sjelf. Mina byxor lågo på en balmstol, som kunde nås af min högra arm, i hvilken blodomloppet småningom återställdes; jag fann i en af fickorna en af dessa små tennspeglar, som säljas för två sous i bazarerna. Jag erfor verklig faga vid första åsynen af mitt an