Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1868, sida 2

Man gaf honom en i beredskap stående dryck, som han sväljde, men uppkastade nästan ögonblickligt. — Gud ske lof, sade läkaren, om hans mage tömmes, så finns det något hopp. Han bad barmhertighetssystern, som hade knäfallit i en yrå, att ej lemna den sjuke ur sigte, gifva honom dricka så mycket han önskade och alltjemt af samma tryck, hvartill han skref receptet mot sitt nä. — Men om sömnen infinner sig, min syster, sade han i det han aflägsnade sig, så låt honom sofva. Sömnen förmår ofta mera än alla fakulteter tillsammans. Natten inbryter tidigt om vintren, och vi voro i de sista dagarne af December. Tjenarne tände lamporna. Barmhertighetssystern satta sig vid sängkanten. Grannen rosslade: Dricka! Och han drack. Omkring klockan åtta på aftonen visade sig en slags förbättring i min grannes tillstånd. Hans förvridna anletsdrag slappades, och hans armar utsträcktes lungt på täcket. Det var sömnen. Systern räknade kulorna i sitt radband, utan att röra sig från sin stol. Tiden förflöt långsamt, timmarne föreföllo mig som århundraden. Jag hade dessutom behof af hvila. Dagens tilldragelser och nyfikenheten rörande min granne hade försattimig i öfverretning, men slutligen somnade äfven jag. Ett skri väckte mig. Jag vet inte hur länge jag hade sofvit. Natten måste hafva varit framskriden, ty den goda systern hade lemnat sin plats, och alla sofvo i salen.