Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1868, sida 3

Den 20 Mars, omkring kl. 2 e. m., samlades rättens ledamöter uti ordlörandens enskilda rum invid tingssalen, för öfverläggning till utslaget, hvarpå en stor menniskomassa, som redan uppfyllt tingssalen, tycktes vänta. Utkomne och sedan de intagit sina platser, uppstod en tystnad, som varade en lång stund, till dess åklagaren afbröt den genom inlemnande af nämndeman Olof J. Johanssons prestattest, som upplästes, hvarefter Johansson fick afgifva sin berättelse om sina antecedentia. Härefter atkunnades utslaget, som afhördes med uppmärksamhet, till dess Ströms åläggande af värjemålsed gaf anledning till ett stilla mummel och förvåning bland åhörarne. Utslag. Enär nämndemannen Olof Johan Johansson i Granön, hvilken blifvit i målet hörd, såsom vittne, sedermera tilltalats för delaktighet uti den gerning, hvarom fråga är, alltså och då, enligt 17 kap. 78 rättegångsbalken, den ej må vittna, som eger i saken del eller kan nytta eller skada deraf vänta, aktar häradsrätten med stöd af 14 samma kapitel och balk förklara bemälde Olof Johan Johansson för återgångsvittne, så att å hans afgifna berättelse icke något afseende kan fästas. Angående det brott, åtalet afser, har dels genom hvad de tilltalade vidgått, dels äfven genom hvad iöfrigt under målets handläggning förekommit, blifvit utredt att, sedan i början af Juli månad sistlidne år under då pågående flottning af trävaror i Umans vattendrag såväl för Baggböle och Norrfors sågverks egares som ock för Umeå ångsågsbolags räkning, genom jägeribetjeningen blifvit uti den del af berörde elf, som flyter förbi Lycksele marknadsplats, af omförmälde trävaror för kronans räkning under beslagsanspråk anhållne och i den s. k. Djupskolafvan inbommade samt med Kongl. Maj:ts och kronans märke stämplade 117 st. sågtimmer, hvilka af nämnden värderats till En rdr rmt stycket, och kardmakaren F. T. Markzin, efter hvad han inför rätten sjelf uppgifvit, qvällen d. 11 sistl. Juli vid utrodd från sin båtledning i Djupskolafvan kommit att genom ena hvalfvet i den stenbro, bvilken öfver förenämnde afvas yttre del finnes uppförd emellan bemälde Markzins och enkan Holmströms gårdar, möjligen i elfven utskjuta två eller tre af nämnde sågtimmer; så hade de öfrige 114 sågtimren påföljande natt af tilltalade Wiklund från Djupskolatvan utstuckits i elfven och kommit i sammanblandning med det virke, som dagen förut flottats förbi Lycksele marknadsplats samt tillhört ofvanbemälde sägverksegare och ångsågsbolag, hvarefter något särskiljande af förberörde timmer veterligen icke skett. Detta med hvad mera ransakningen innehåller har urtima tingsrätten i öfvervägande tagit, och ehuru, hvad först angår tilltalade Wiklund, denne inför rätten frivilligt vidgått, att han, som biträdt vid flottningen af Baggböle och Norrfors sågverksegares samt Umeå ångsågsbolags träeffekter, ofvannämnde natt från Djupskolafvan i elfven utstuckit ifrågavarande 114 stycken sågtimmer; likväl och som Wiklund enständigt förnekat, det han haft för afsigt att samma timmer sig eller annan tillegna eller vid timrets utstickande ens afvetat, att det hörde Kongl. Maj:t och kronan till; alltså i och då kronans eganderätt till meranämnde timmer ej heller blifvit i laga ordning visad, men deremot styrkt blifvit att samma timmer, innan det at jägeribetjeningen i beslag togs samt för Kongl. Maj:ts och kronans räkning stämplades och i Djupskolafvan inbommades, var försedt dels med Baggböle sågverksegares och dels med Umeå ångsågsbolags märke och således af dem i besittning taget, anser urtima tingsrätten Wiklunds åtgärd att från Djupskolafvan utsticka oftanämnde 114 sågtimmer icke kunna såsom stöld af timmer i flottled betraktas, utan vara att hänföras till sådant brott, som i 21 S 10 kap. Strafflagen d. 16 Febr. 1864 omförmäles; i töljd hvaraf urtima tingerätten, med stöd af berörde lagrum, dömer Wiklund att, för hvad honom i ofvanberörde måtto till last kommit, böta Tvåhundra Femtio riksdaler riksmynt: kommande Wiklund vid sådan sakens utgång att på fri fot ställas. Beträffande härefter åtalet mot Olof Johan Johansson; så och emedan, emot Olof Johan Johanssons nekande, bevisning icke är förebringad derom att han varit i Wiklunds förbrytelse delaktig, varder åtalet mot Olof Johan Johansson ogilladt. Hvad slutligen angår åklagarens förda talan emot tilltalade Ström, så, ehuru emot honom ej heller förekommit bevisning att han för det närvarande kan för delaktighet i Wiklunds förbrytelse fällas, finner dock urtima tingsrätten emot Ström hafva inlupit så besvärande liknelser till sådan delaktighet, att Ström, på grund af 30 17 kap. rättegångsbalken, icke kan undgå skyldighet att, om han gitter, genom värjemålsed leda åtalet från sig; dock lemnas Ström betänketid i detta afseende till andra rättegångsdagen af nästa i häradet infallande lagtima ting, då det skall åligga Ström att med sjelf sins ed vita och betyga, det han icke, förrän ifrågavarande 114 sågtimmer med Wiklunds biträde från Djupskolafvan utstuckos i elfven, till berörde förbrytelse rådt och hulpit eller före eller d utförandet gerningen främjat; skolande Ström i öfrigt, i händelse han ärnar eden gå, på edgångsdagen, vid vite af 25 rår rmt, för rätten uppte sin själasörjares intyg om egande frejd och kristendomskunskap, ätvensom att han minst en månad derförinnan och sedan så ofta han kallats, försedd med häradsrsttens i målet förda protokoll, hes själasörjaren sig infunnit för erhållande af undervisning om värjemålsedens vigt samt följderna af dess missbruk; och vill häradsrätten, sedan sig visat, om Ström går ofrannämnde ed eller icke eller vid edgångstillfället fallolöst uteblifver, i hvilken händelse han jemväl skall anses hafva åt eden brustit, med målet vidare lagenligt förfara samt dervid bland annat angående Ströms väckta rekonventionstalan samt de i målet framstälda ersättningspåståenden sig vidare utlåta.