Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1868, sida 2

.. . — hon skulle lära känna, eller någon öfvertygelse, att menniskorna äro till sina grunddrag olika de mera bildade — ett wisstag, som lätt kan vålla en skef uppsattning af hvarje enskilt faktum, som iakttages. Hon har varit tillgänglig för sanningen, sett och riktigt bedömt hvad som rört sig på djupet af hjertat hos de enkla naturmenniskor, hon velat återgifva, satt sig in i deras föreställningssätt, uppfattat deras sträfvanden, frestelser och strider — samt satt sig ned att skrifva ,Landtsoldaten. Denna berättelse är obestridligen en af de mest lyckade skildringar at folklifvet, vi ega. Personerna äro, som voro de ryckta direkte ur de tarfliga stugorna in i romanen; ingen hyfsning eller omgestaltning för att tillfredsställa en viss konventionell smek har egt rum, utan de tala, röra sig, handla, sträfva och lida alldeles som i den stilla anspråkslösa bondbyn, dit händelsen är förlagd. Det ligger icke obetydlig verkligt dramatisk verve och dramatiskt savoir faire i författarinnans bär ådagalagda talang, och man kan af detta profstycke på hennes förmåga vänta mycket för en genre, som kommit så mången alt göra ett oväntadt fiasko. Händelserna fortgå under hela den betydliga tidrymd, de omfatta, naturenligt utvecklande sig ur hvarandra, utan att intresset slappas, utan att man varsnar någon lucka eller kan förebrå förf. att ha kränkt sannolikhetens lag, för att reda sig urnågot trångmål eller åstadkomma någon önskad effekt. Hvad stilen angår, så är den synnerligt enkel och väl lämpad efter innehållet. ch dialogernas iorm är berömvärdt natursann, såvidt vi kunna döma. Den enda anmärkning, som vi skulle vilja göra mot de sednare, är, att förf. låtit de vppträdande personerna ådugalägga alltför stor språksamhet; unga och gamla äro ytterst mångordiga, och det utan att för!. velat utmärka dem såsom pratsjuka. Detta torde desto snarare vara ett misstag, som den svenska allmogen ei är känd för att kasta bort ord onödigtvis, och om än en och annan , knalle från den ort, dit händelserna birfvit förlagda, ekulle under sina handelsresor ha vänjt sig vid hvad dansken kallar, snakkesalighedi, blir det. tro vi, oriktigt att lägga så långa tal i munnen på de egentliga bönderna och danneqvinnorna, och ännu mivdre torde ynglingarne och ,töserna ha ör plägsed att för så långa stunder taga sina interlokutörers uppmärksamhet i anspråk, helst deras idter och tankegång äro af den beskaffenhet, att de ej kräfva vidlyftiga utläggningar. Hvad karaktererna angår, så äro de väl hållna typer. I Anders Bengtsson se vi den dryge bondaristokraten, som offrat allt, till och med hederns och samvetets fordringar för att förvärfva sig dessa rikedomar, öfver hvilka han så yfves, och som då han på sjelfva höjdpunkten af sin lycka dukar under för den hämnande nemesis, som så länge skonat honom, icke finner någon annan utväg än sjelfmordet, färrän den hederlige ,, majoren anvisar en annan åt den afslöjade bedragaren. Håkan Persson är deremot ett vackert exempel på en redlig och ädelsinnad svensk odalman, och man har endast svårt att fatta huru han så många år kunnat lefva tillsammans med en så demonisk varelse som hans hustru Anna. Det tyckes nemligen, som skulle kontraster antingen inverka på hvarandra eller ock känna behofvet att hålla sig på afstånd från hvarandra. Denna Anna och svärdottern Sara, Per Håkanssons hustru i andra giftet, äro målade så i svart, att man måhända skall finna skildringen öfverdrifven, men vi tro i sjelfva verket, att dylika sjelfviska och bjertlösa naturer kunna finnas, och då konvenansen aldrig lärt dem maskera sina onda böjelser, sina otyglade lidelser, är det helt naturligt, att det onda hos dem skall framträda mera osminkadt, fräckaro och vidrigare än det gör inom de högre klasserna. Endast vid framställningen af uppträdet efter Håkan Perssons död tro vi, att förf. har gjort sig skyldig till nåson öfverdrift, ty till så iskall likgiltighet kör sjelfva den sorgliga tilldragelsen — en så förträfflig makes bortgång, gör väl cke den mest förhärdade qvinnå sig skyllig; å andra sidan röj. skildrandet af len ifver, hvarmed den nya enkan sysselsätter sig omedelbart efter dödsfallet med planerna till de magnifika tillrustningarne vid begrafningen, ett bevis på författarinnans djupa psychologiska blick. Så är ifven den omständigheten, att fört. låter Annas hat till sin fromma och ädla svärlotter Elin härledas ur missräkningen på lennas arf, ett bevis på hennes säkra iakttaselselörmåga, och den råa grymhet, hvarmed 10n, omedelbart efter underrättelsen om att lins far var sattig, yrkade på skilsmässa och sedermera behandlade henne som en ärnlös tjenstepiga, som måste förrätta de yngsta sysslor, är, så osannolikt den än av synas, karakteristisk för ett visst slags ärdsinta bondaristokrater. Hvad angår Slin. så är hon förträffligt skildrad, älsklig, inkänslig och bögsinnad, utan att någonin vara ann: än en bondes dotter och n bondes maka. Måhändare skall någon isare eller läsarinna undra öfver den lättet, bvarmed både bon och Jonas öfverunno sin ungdomskärlek och försonade ig med de äktenskapliga förhållanden, vari de blifvit försatta i följd af omstänigheternas makt, men en rärmare känedom om allmogens uppfattning och sinesriktning samt det inflytande, som ett get arbete utöfvar nå sinnesstämningan