gifvenhet fästa sig vid maka och barn. Den i berättelsen uppträdande mormonpredikanten är äfven väl skildrad, och sjelfva det inflytande han förstod förvärfva sig öfver landtbygdens enfaldiga qvinnor, trots det besynnerliga och klandervärda i sitt beteende och underhaltiga i sina predikningar, är framhållet med talang. Ämnet är också tacksamt och väl värdt att behandlas, då dylika spekulanter så länge grasserat i vårt stackars fosterland och bedårat så många — och deribland åtskilliga, som i likhet med Lena i berättelsen alltid förut visat sig icke blott såsom hederliga utan äfven såsom praktiskt förståndiga menniskor. Hvad beträffar Lena, så är hon alltjemt väl skildrad, mähända med undantag af att hennes språk vittnar för litet om att hon uppfostrats i ett , herrskapshus; hon talar neml. fullt så bondaktigt som de öfriga i berättelsen förekommande, till allmogens stora klass hörande personerna. Hennes man, den hederlige landtsoldaten, är ett mönster för alla män af sin klass i dygd och goda seder, i rättskaffenshet och ädelmod. Mähända har han blirvit litet för mycket idealiserad, måhända går den sistnämnda egenskapen ibland för långt. Så kunna vi för vår del ej fatta, hvarföre han skulle låta sin son Erik göra den gamle bedragaren Anders Bengtsson ånyo till egare at Sörby. A.