Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1868, sida 3

Guds välsignelse och frid i samvetet, samt sålunda lefvallycklig, ofta lyckligare änden rike; men att vara beröfvad all möjlighet att använda de af skaparen förlänade krafter till förvärfvande af den dagliga födan, och att derigenom hotas af en fqvalfull hungersdöd — detta är en olycka, som rågar det menskliga lidandets tårfyllda mått. Bristen på utsäde för den stundande vårsådden är allmän och stor i hela nejden häromkring. Man har gjort den bedröfliga iakttagelsen, att en del korn och hafre, som förliden höst grodde åtminstone till större delen, nu på våren, vid anställda försök, gror betydligt sämre. Mången, som trodde sig ega utsäde, finner nu med häpnad att så ej är fallet. Grobart korn och grobar hafre stå ej att fås till hvad pris som helst. Rykten hafva cirkulerat, att styrelsen vore betänkt att från utrikes ort införskrifva utsädesspanmål; en sådan åtgärd vore påkallad af högsta nöd, ty blifva vårsädesfälten delvis obesådda, torde man ej hafva mycket att förvänta af skörden i år. Enda sättet att tänka sig det fjoliga årets olyckor i någon mån lindrade grundar sig på förhoppningen om en god skörd af ett fullt utsäde; tillgång till detta sednare utgör derföre i närvarande ögonblick en verklig lifsfråga för landets jordbruk. Men hvad som göres skall göras skyndsamt, ty ehuru snömassorna äro väldiga, kunna de likväl, om blid väderlek inträffar, snart nog försvinna, och tiden för vårsådden kan inträffa tidigare än man nu förmodar.