Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1868, sida 3

Finland. Nöden. Från Elimä skrifves till Helsingfors Dagblad d. 19 Mars: Dag från dag vexer antalet af norrifrån vandrande tiggarskaror, och dag från dag blir deras nöd större, deras belägenhet mera förfärlig; ty i samma mån som befolkningens egna knappa förråder härstädes minskas, i samma mån minskas naturligtvis äfven förmågan, om fockså ej viljan, att bistå den lidande nästan. Redan nu klaga de vandrande, att de, för det mesta, endast på prestoch herregårdar hafva att påräkna en bit bröd, hvaremot allmogen endast högst sparsamt kan lemna dem något bistånd; och, som sagdt, förmågan härtill aftager dagligen tillika med förråderna. Då man ser dessa bIieka, utmärglade gestalter, en kall vinterdag i storm och snöyra, höljda i trasor, skälfvande af köld, med förfrusna lemmar och förtviflan i bjertat, vandra genom drifvorna; då man hör dem, af hungrens qval drifna till det yttersta, med sammanknäppta händer, ofta knäfallande, med darrande stämma anropa om arbete eller bröd; då man ser en arm moder, sjelf lidande och sjuk, med sorg och förtviflan i sin blick, betrakta sitt af köld, hunger och sjukdom qvidande späda barn, som hvilar i hennes trötta armar, för hvilket hon stundom förgäfves tigger några droppar mjölk — då man ser alla dessa varelser så djupt olyckliga — i sanning man skådar framför sig en tafla, så fasansfullt dyster och hemsk, så djupt gripande, att bjertat sammanpressas af smärta och ångest; man häpnar vid tanken på dessa så bittert pröfvade menniskors hårda lott; att vara fattig är ingen olycka, ty äfven den armaste kan, genom trohet i gudsfruktan och (dygd, åtnjuta