Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1868, sida 2

blick, och genom denna dörr inrusade en stor vindthund i salongen. Trelauney kände igen Guido, en af hans förra jagthundar. — Ut med dig! ropade Blanche till hunden. Men Guido sprang fram till Trelauney, hoppade rundtomkring honom, gnällde af glädje och började slicka hans händer. Trelauney kände sina ögon fuktas; han lutade sig ned för att smeka Guido och begagnade detta tillfälle för att borttorka en tår, som var nära att förråda honom. VIII. Herr Fendars ballong. — Mylord, utbrast fröken de Charmeney, — hur kommer det till att min hund känner er? — Jag kan ej förklara det på annat sätt, min fröken, än att hundarne tycka om jägare. Blanche stampade med sin lilla fot mot mattan. — Har ni någonsin varit på le Mesnil eller la Christiniere? — Aldrig, min fröken. — Det är högst besynnerligt. — Hvems är då denna hund? frågade Adrien. Markis de Charmeney svarade: — Min dotter har erhållit den af en hederlig enka i vårt grannskap — — — Ja, sade herr Raoul med harm, — han har tillhört den der skogvaktaren, som var nära att döda mig. Och han tillade: — Ni afskyr mig således, min fröken,